Den 1 november inleddes Movember. En av dem som vill uppmärksamma det lite extra är 67-årige Peter Larsson. För fem år sedan drabbades han av prostatacancer. Sedan dess har cyklingen varit räddaren i nöden.
– Det är cyklingen som håller mig uppe, säger han.
Peter Larsson har precis kört ett cykelpass på gymmet och pustar ut med en kaffe hemma i soffan när Cykla.se når honom på telefon. Den 67-årige Kalmarbon beskriver sig själv som en glad pensionär – mycket tack vare just cyklingen.
– Cyklingen har varit som en ventil för mig. Att få komma ut och träffa kamraterna, sitta och tjata och fika med dem. Det får mig att tänka på annat och är ovärderligt för mig. Så har det varit ända sedan jag fick det första beskedet, säger han.
Beskedet ja… Bara några månader efter att han slutade som brandman upptäcktes det att han hade drabbats av cancer.
– Jag hade haft prostatainflammation tidigare som hade behandlats med penicillin. Därefter fortsatte jag att gå till urologen och lämna PSA-prov, som stegvis visade en försämring. Efter provet 2016 fick jag besked att jag skulle kontakta läkaren och att jag skulle ta med mig hustrun. Då förstod jag… Cancern var på gränsen till aggressiv.
Fick genomgå strålning vid 35 tillfällen
Operationen gick bra och Peter återhämtade sig. Allt var frid och fröjd, tills han tre och ett halvt år senare via ett PSA-prov fick reda på att cancern var tillbaka. Förra julen togs därför beslut om att genomgå strålning under 35 tillfällen.
– Efter första kontrollen märkte de att det inte hade fungerade. Då sa läkaren att det inte fanns något mer botande, utan att det enda vi kunde göra var att hoppas att det växer sakta och sätta in bromsmedicin. Och där är vi nu…
Peter berättar att han försöker leva så mycket han kan i nuet. Och där spelar cyklingen en oerhört viktig roll.
– Just nu känner jag inte av cancern över huvud taget, mer än att läkarna har sagt att jag har det. Det är psykiskt som jag mår dåligt. Det är cyklingen och gemenskapen i sporten som håller mig uppe och gör att jag kan fokusera på annat. Bara glömma, det är mumma för själen.
Hittade cyklingen för 30 år sedan
Cykeln har varit en stor del av hans liv sedan han blev medlurad på ett träningspass för omkring 30 år sedan.
– Det var en kamrat till mig som tyckte att jag skulle hänga på till cykelklubben. Jag har alltid tyckt om idrott och sade ja. Första passet skulle de träna inför ett lopp och efter första kurvan var de borta, säger Peter och skrattar.
Men det var inget som hindrade honom från att komma tillbaka.
– Vi var ett gäng som träffades där nere och jag blev väl omhändertagen. Sedan har det bara fortsatt.
Vad är det bästa med att cykla?
– Gemenskapen. Att man kan sitta och prata med varandra samtidigt som man cyklar. Fikan så klart, en distansrunda utan fika går ju inte. Och självklart också själva cyklingen. Man behöver inte vara lika bra som den som är bäst, du kan åka med, sitta på rulle och få vara med ändå. Jag har aldrig tävlat utan funnit min plats, kunnat hänga med och köra hårt.
Ökade träningen efter hand
Efter första operationen 2016 fick han stränga order om att inte börja cykla för tidigt. Men redan ett par månader var han uppe på motionscykeln igen.
– Många får problem med cyklingen efter sådana operationer, mycket beroende på ärren som kommer. Men jag hittade en lite mer urskålad sadel och började ta det sakta men säkert. För att sedan öka tiden efter hand, säger Peter och fortsätter:
– Nu fungerar det jättebra och jag har egentligen inga besvär alls. Ett bevis på att det inte behöver vara slutcyklat bara för att man får prostatacancer.
Movember har dragit in åtskilliga miljoner
November är en månad där sjukdomen uppmärksammas extra mycket. Den internationella kampanjen Movember har sedan ett drygt decennium tillbaka dragit in åtskilliga miljoner till forskningen. Ett annat initiativ som lyfter ämnet är Team Mustasch, Ablocs initiativ som bland annat deltar med mängder av cyklister under Vätternrundans olika lopp.
– Mustaschkampen ligger mig väldigt varmt om hjärtat och Team Mustasch är ett väldigt fint koncept, säger Peter, som både har cyklat med gruppen och varit ledare på Ablocs läger.
– Helst hade man ju velat att det skulle funnits ett botemedel redan nu. Men man ser ändå att det går framåt. Det är fler som upptäcker symtomen på ett tidigt stadium, exempelvis genom obligatorisk scanning. Nu pratas det även om vaccin och det är bra att det belyses. Och det är mycket tack vare forskningen. Det är viktigt och även om det kanske inte kommer att gynna, så i alla fall mina barn och nästa generation.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Privat
