På lördag står Susanne Karlsson på Tjejvätterns startlinje – mot alla odds.
Trots tre strokes, bruten rygg, whiplashskada i nacken och epilepsi ska hon ta sig runt de tio milen.
– Jag är så trött på att smärtan ska bestämma över mitt liv, säger hon.
Det var när Susanne Karlsson var i Vansbro förra året och tittade på när hennes dotter simmade Vansbrosimningen som hon började fundera på om hon inte skulle anta en utmaning – och göra sin egen variant av Tjejklassikern.
– Tanken var att jag skulle starta varje lopp för att sedan bryta nästan direkt. En klassiker för mig var att bara våga anmäla mig och starta loppet, säger hon.
Anledningen till den blyga målsättningen? Förra sommaren kunde Susanne inte ens gå längre sträckor utan att hålla i någon. Simma gick inte alls och cykla eller åka skidor var det inte tal om. Detta efter ett liv som präglats av kroppsliga åkommor. Det började när hon var 17 år och blev påkörd – för första gången. Tre år senare var dags igen.
– Men jag var envis och kom tillbaka. Jag ville visa att jag bestämde över min egen kropp, säger Susanne.
Nästan 20 år senare kom nästa smäll. Susanne fick en stroke som 39-åring och livet förändrades på en kort sekund. Sedan dess har hon varit delvis förlamad, fått två strokes till, varit med om en båtolycka och ytterligare en trafikolycka, och hon har fått höra att hon aldrig mer skulle kunna gå. Bland annat. Men skam den som ger sig.
– Trots smärtorna ville jag ta tag i livet. Jag bestämde mig för att jag själv skulle avgöra var mina begränsningar fanns och med envis träning kom jag tillbaka.
– Jag är född obotlig optimist och allmänt galen säger vissa också. Men jag vill inte ses som sjuk, utan jag är i högsta grad vid liv.
För knappt ett år sedan började hårdsatsningen mot Tjejklassikern. Hon tränade på att ”gogga” som hon kallar blandningen av att jogga och gå och i slutet av september var det dags för löpmomentet – Rosa Bandet-loppet över tio kilometer.
– Under loppet frågade jag lite då och då om jag fick hålla mig i någon, ibland joggade jag. Men i mål kom jag. Då sade en jag lärde känna i Vansbro att ”om du anmäler dig till Tjejvättern så cyklar jag med dig”.
Tjejvasan gick av bara farten. Och sedan började träningen på cykeln. Den 4 mars släppte allt och hon kunde cykla igen.
Under våren har hon vågat sig ut på allt längre turer och på lördag står hon på startlinjen tillsammans med väninnan Ellen Skjold-Kvåle, precis som utlovat. Utrustning, cykel och kläder har hon blivit sponsrad med av olika företag, exempelvis Craft och Cycleurope.
– Det är Ellen som har tagit tag i det mesta och gett mig den här chansen. Tjejvättern ska bli jättespännande. Baken är upptränad och jag startar tidigt för att få chans att komma i mål innan det stänger, säger hon och fortsätter:
– Ellen kommer att köra all packning – såsom vatten, energigivande fika och liknande. Hon har också planerat att vi ska pausa efter en sugande backe vid Omberg. Det ska finnas en fantastisk utsikt där. Sedan cyklar vi vidare.
Efter många tuffa år har Susanne Karlsson fått en nystart i livet.
– Jag känner glädje över att ha återtagit livet. Det är mitt liv och inte kroppens. Jag har upptäckt hur kul det är att cykla och känna den friheten det är att susa fram genom vackra landskap, säger hon.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Privat
