Målet var en riktigt snabb Tjejvättern. Resultatet? Den snabbaste någonsin. Inte konstigt att Tjejvätternambassadören Annika Stark sprudlade i målet.
– Det var riktigt häftigt, säger hon.
Under våren har Annika Stark varit ambassadör för Tjejvättern – med utmaningen att tillsammans med CK SubXX göra en riktigt snabb Tjejvättern. Och det med ledorden säkert, snabbt och snyggt.
Strax efter halv 11 på lördagsförmiddagen rullade stora delar av gruppen i mål – och det på inofficiell rekordtid för Tjejvättern – 2.38.51. Men det var några tuffa sistamil för Annika.
– Sista två milen började mina ben krampa ihop totalt. Jag var tvungen att slå av lite, trycker jag för hårt nu kommer jag inte i mål med de här, säger hon och pekar på den övriga gruppen.
Redan från start var det hårdkörning och några föll bort ganska tidigt. Även efter Omberg tappade gruppen några deltagare. Just Omberg såg Annika på förhand som den tuffaste delen av banan. Något hon tog tillbaka efter loppet.
– Nej, det var faktiskt inte så tufft. Det vara snarare återhämtning. Uppför är så pass kort och vi höll ihop klungan bra, så vi tuggade oss upp ganska fort. Sedan var det en ganska lång bit på flacken, då var man go och glad igen, säger hon.
Hur känns det nu då?
– Det känns jättebra.
Och kroppen?
– Låren är helt slut. Grejen är att det inte är så tufft i andningen, jag hade kunnat jobba hårdare. Men det tog stopp i benen. Jag har inte kört så mycket på så här höga farter så länge, det märks i benen att de inte var vana.
Text: Pierre Henriksson
