Karriären varade i 14 år med starter i bland annat Giro d´Italia, Tour de France och på VM.
Men sedan september är det långa och framgångsrika proffslivet över för tidigare landslagscyklisten Hanna Nilsson från Kristianstad.
– Det är ett nytt liv och det är superhärligt. Jag känner mig så fri vilket jag faktiskt inte hade väntat mig, säger Hanna.
För inte så länge sedan började hennes dagar med att blanda sportdryck och förbereda sig för ännu ett flera timmar långt träningspass.
Hanna skrattar åt kontrasten eftersom att hon aldrig riktigt har upplevt den vardag som de flesta andra av oss tar för given. Sedan barnsben har tillvaron kretsat kring cykling. Först som en lek, sedan som en dröm som slutligen gick över till att bli ett drömyrke.
– Det är första gången som jag vaknar och tänker att jag inte behöver ge mig ut och träna i fem timmar, vilket är otroligt skönt.
Hur började egentligen allt?
– Det var pappa som fick mig att börja. Han tog med mig ut och gjorde cyklingen till en lek. Jag körde min första tävling när jag var tio år och sedan blev det bara mer och mer. Jag har alltid gillat det egna ansvaret, att kunna lita på mig själv. Men samtidigt som cykling är en individuell lagsport är det roligt att dela upplevelserna med andra.
När förstod du att cyklingen kunde bli mer än en hobby?
– Ganska tidigt. Jag ville verkligen bli proffs. Redan året innan jag sökte till cykelgymnasiet började jag träna mer strukturerat för att komma in. Tiden på gymnasiet var fantastisk, men steget från junior till elitåkare var stort. Det krävs hård hud och ett jäklar anamma för att lyckas.
Drömmen blev verklighet. Hon skrev på sitt första proffskontrakt 2012 och fyra år senare signerade hon det första med en lön på 200 Euro.
”Ett kvitto på att jag hade tagit mig dit jag strävade”
Minns du känslan när du hade nått målet?
– Det var skithäftigt, nästan som extas. Svårt att beskriva faktiskt. Det var ett kvitto på att jag hade tagit mig dit jag strävade. Men jag var inte nöjd med att bara bli proffs. Jag ville vidare, visa upp mig och vinna tävlingar.
Det blev en lång och framgångsrik karriär med tävlingar på några av cykelsportens största scener. Men bakom upplevelserna och framgångarna fanns också en betydligt tuffare verklighet.
Vad var det svåraste med proffslivet?
– Riskerna och uppoffringarna. Det är som att det saknas några hjärnceller under tiden man cyklar, men som kommer tillbaka efteråt, säger Hanna och skrattar till.
– Jag har bevittnat fruktansvärda olyckor, vurpat många gånger själv och bland annat haft en allvarlig kärlskada i benet. Det har absolut funnits tillfällen då jag tänkt: Är det verkligen värt det?
Uppoffringarna handlade inte bara om skador. Även livet utanför cyklingen fick stå tillbaka. Vänner, familj och sociala tillställningar fick anpassas efter träningsprogram och tävlingskalender.
– Jag fick ställa in ett dop hos min syster en gång och det grämer mig fortfarande. Man blev lite av en tråkig bromskloss. Nu kan jag umgås med familjen, träffa vänner och planera saker tillsammans med min pojkvän. Jag behöver inte längre tacka nej för att någon är förkyld.
När började tankarna på att avsluta karriären?
– Jag kände att jag var färdig med landsvägscyklingen, men jag var inte ”färdigtävlad”. Jag hade testat på lite graveltävlingar under mitt sista år som landsvägsproffs och ville verkligen se vad jag kunde göra i den disciplinen – och det var skitkul.
– Men jag bestämde också att 2026 skulle bli mitt sista år som proffs. Det passade bra med att mina studier närmade sig slutet. När man är redo så är man det.
Beslutet höll hon länge för sig själv. Bara familjen och pojkvännen visste. Vännerna fick besked först en månad före avslutningen.
Under den sista säsongen följde en särskild tanke henne. Varje tävling, varje resa och varje upplevelse skulle vara den sista i hennes karriär som proffs. Och den 26 september, vid Gravel Grit’n Grind i Halmstad, var det definitivt över.
Hur kändes det att gå i mål för allra sista gången?
– Just då var det nästan som vilken tävling som helst. Jag hade familjen på plats och det var svårt att riktigt förstå att det var slut. Men när vi åkte hem dagen efter bröt jag ihop, då kom allt i kapp. Trots att jag hade planerat avslutet blev det en chock. En enorm sorg som bara sköljde över mig.
Men det starkaste minnet från Halmstad handlar inte om själva cyklingen.
Hennes pappa, som har Alzheimers sjukdom, fanns på plats tillsammans med hennes mamma.
– Båda mina föräldrar har betytt ofantligt mycket, men det var viktigt att få ha med pappa eftersom hela cykeläventyret började med honom. Nu var han där på min sista tävling, han var närvarande, visste precis vad som hände och grät när jag gick i mål. Där och då var han tillbaka, i alla fall för ett tag.
Studerar kostvetenskap vid Umeå Universitet
Hur ser livet ut nu när du inte längre är proffscyklist?
– Jag har det jättebra! Jag studerar kostvetenskap vid Umeå universitet och har bara en kurs och praktik kvar. Tack vare ett elitidrottsavtal har jag kunnat kombinera studierna med cyklingen, även om den treåriga utbildningen har tagit fem år. Det känns väldigt tryggt att ha en utbildning och en kandidatexamen i ryggsäcken.
– Jag arbetar också med coachning och hjälper andra cyklister att utvecklas. Det är otroligt roligt att få använda mina erfarenheter och hjälpa andra att ta nästa steg. Jag vill gärna ha kvar en fot inom cykelsporten.
Och tävlingsinstinkten? Den verkar inte ha försvunnit. I mitten av oktober vann hon damklassen på elva kilometer i Åhus TrailRun.
Är det löpning som gäller nu?
– Haha, nej, jag sprang mest för skojs skull. Det bara hamnade en nummerlapp på bröstet, men löpning är både effektivt och roligt. Och när jag springer kan jag hamna som i trans. Tävlingsdjävulen, du vet…
När du ser tillbaka på de här 14 åren, vad är du mest tacksam för?
– Att jag vågade jaga min dröm och välja en annan väg än den vanliga. Jag är tacksam för mitt driv, allt jag fått uppleva och alla människor jag mött. Och framför allt för mamma och pappa som alltid funnits där.
Cyklingen har tagit Hanna Nilsson ut i världen. Nu väntar en betydligt mer okänd resa, utan träningsscheman, tävlingskalendrar och krav på prestation.
Och kanske är det just det som känns allra bäst. För första gången på väldigt länge får hon helt enkelt välja vägen själv mot nästa mål.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Fredrik Persson., privat
