Det svenska cykellandskapet är storslaget.
Och höjden av överdåd möter den som rullar på två hjul i fjällvärlden.
– Vyerna, tystnaden, vidderna. Känslan att befinna sig mitt i naturen. Det är häftigt, säger Jennie Davelind som cyklat i fjällen i två omgångar – och som rekommenderar fler att ge sig ut på samma äventyr.
Härlig cykling och magnifika naturupplevelser. De svenska fjällen är verkligen en underbar skatt att utforska från sadeln. Och det är inte bara panoramat som är betagande. Det finns också en fantastisk mångfald.
Från Riksgränsen i norr till Sälenfjällen i söder är det gott om cykelanpassade leder. Markeringen av svårighetsgrad känns igen från alpin utförsåkning. Grönt signalerar den lättaste nivån. Då brukar det röra sig om breda stigar och grusvägar. Sedan höjs det successivt via blått och rött till svart som tjänstgör som färg för de mest avancerade spåren.
– Men känner man att det är alltför krävande är det bara att dra ner på tempot. Är man i fjällen ska man ta tillfället i akt att njuta av stunden, att andas in friheten bortom plikter, mobiltelefoner och all vardagsstress. Det finns ingen anledning att ha bråttom, resonerar Jennie Davelind och fäller ytterligare ett klokt råd:
– Jag tror att det är förståndigt att anpassa efter ambitionsnivå. Man ska veta att det är tufft emellanåt. Att frakta packning och cykel kräver sitt.
Den skånskfödda Stockholmstjejen Jennie tog inte själv initiativet till cykelturerna i norr. Det gjorde hennes make Jesper. Han är en helfrälst cykelentusiast som gärna vidgar gränserna. Just nu är det mountainbikedisciplinens senaste kategori, den så kallade enduron, som upptar hans största fokus.
Även Jennies intresse för mountainbike har ökat på senare år.
– Jag åker mer nu än jag gjorde innan fjällcyklingen. Så pass mycket inspirerade det mig. Det är definitivt inget jag vill ha ogjort. Litenheten man känner inför den mäktiga naturen är speciell. Man blir ödmjuk, säger hon och målar upp en beskrivning som genast får ens inre bildbibliotek att fyllas med snöklädda toppar, hjortronbuskar och renlav:
– Det var härligt att speja ut över det vidsträckta landskapet, att se vår golden retriever Dansa hoppa runt på fjällvidderna och ana lämlarna som kurade där ute.
I båda resorna till det svenska fjällområdet höll sig Jennie och Jesper inom den populära vandringsleden Jämtlandstriangeln. Däremot valde paret olika upplägg.
Första gången startade de i Åre, parkerade bilen vid Storulvån fjällstation och hade Sylarna som mål för första cykeletappen. Nästa dag var det Blåhammaren – och fjällstationens högt värderade restaurang – som tjänade som destination. Ytterligare ett dygn senare fullbordades cirkeln genom sträckan Blåhammaren–Storulvån. Fjällpremiären gav i synnerhet en betydelsefull lärdom.
– Vi bytte plats att tälta på varje natt. Därmed var vi tvungna att ha all vår packning med oss. Dels på ryggen och dels på cykeln. Vi märkte att det blev för tungt. Bitvis var vi inte snabbare än de som vandrade. Vi fick hoppa av cyklarna där det var som brantast. Visserligen fick vi belöning när det gick utför, men totalt sett blev det för tufft helt enkelt, förklarar Jennie och konstaterar att det här födde en annan taktik till nästa gång:
– Då bestämde vi en fast punkt för tältet där vi övernattade alla dagar och som vi utgick ifrån.
Det blev Flatruet i Funäsdalen som kom att fungera som bas. Som bonusfakta för den vetgirige kan vi tala om att på Flatruet löper Sveriges högst belägna landsväg. Och även om slutmålet var detsamma varje kväll bjöds det på stor omväxling. Bara i Funäsdalen finns det cirka 30 cykelanpassade leder med en sammanlagd längd på 42 mil.
Även middagarna, lagade på trangiakök, blev exklusivare i samband med fjälltur nummer två. Davelinds, tillsammans med vännerna Robert och Pia Nordström, gjorde det till en grej att fixa gourmetmat.
Men Jennie försäkrar att enkelheten också går hem.
– På första fjällsemestern hade vi torrmat med oss. Mycket pasta framför allt. Vattnet tog vi ur fjällbäckarna och så kokade vi maten på stormköket. Det fungerade jättebra. På fjället smakar allting väldigt gott. När man är ute i friska luften och hungern sätter in, då är man inte så kräsen, säger hon.
Cykling i så här krävande terräng skapar givetvis stor aptit.
Samtidigt bjuder fjällen på en bedårande utsikt – som aldrig går att bli mätt på.
Text: Per Gustafsson (texten är även publicerad i Cykla 5-2016)
Foto: Privat/Shutterstock
Jennie davelind
Ålder: 42.
Familj: Man, 5 barn (varav 3 bonusbarn), hund och katt.
Bor: Rönninge (utanför Stockholm).
Intressen: Cykla, träna, sjunga, umgås med vänner.
Cyklar: ”Giant Trance (Heldämpad MTB), Trek (Hardtail MTB, det var även den jag gjorde dessa resor med), Trek (damcykel), Bianchi (racer).”
