När Daniel Belge får höra talas om någonting vill han testa det. Mest för att känna hur det känns. I september får han uppleva hur det är att cykla Vätternrundan. Kruxet? Han är blind och hade i maj knappt cyklat en meter…
– Jag tror att vi kommer att ha kul och att det blir hur jobbigt som helst, säger han.
För drygt ett år sedan besteg Daniel Belge det högsta berget i Sverige, Kebnekaise. Till sommaren var tanken att han skulle ta det en nivå till. Målet var att göra om bedriften med norska Galdhöpiggen, såväl Norges som Nordeuropas högsta berg. Men så kom en pandemi i vägen.
När flickvännen Lisa Andersson föreslog Halvvättern blev han direkt sugen. Han hade visserligen knappt cyklat en meter tidigare.
– Men ”varför inte?” tänkte jag, säger han.
Det är lite så Daniel Belge fungerar. Får han höra om en utmaning blir den genast intressant.
– Vad som händer i mitt liv beror mycket på vilka människor jag möter på vägen och vad de föreslår. Jag överväger alltid allting.
Tufft schema i höst
Men den här gången nöjde han sig inte med Halvvättern. Efter att ha pratat med Vätternrundanorganisation och de frågade om han inte skulle ge sig på hela varvet runt sjön istället – ja, då blev det så.
Det är dessutom inte det enda han ska göra i höst. Förutom Vätternrundan innehåller schemat även Jönköpings Halvmarathon, Landsjön Runt, Göteborgsvarvet och Västervik triathlon.
– Målet är att bara göra det och prestera bra. Men samtidigt ska det vara kul! Och när jag väl kommer ut på andra sidan vill jag ha utvecklats som människa, lärt mig något om mig själv…
Och så var det ju en liten detalj till. Daniel Belge är blind.
– Jag ser ingenting. Det är totalt kolsvart.
Fick osläckt kalk i ögonen som ett-åring
Men så har det inte alltid varit. För att få bakgrunden backar vi bandet 40 år. Det var då, 1981, som assyriern Daniel föddes i sydöstra Turkiet. Ett drygt år senare var han tillsammans med sin syster och lekte vid några hus som en man höll på att vitrappa för värmens skull. Helt plötsligt gick slangen sönder, och ettårige Daniel, som fascinerat stod och tittade på, fick osläckt kalk i ögonen.
– De ropade på honom, men han var döv och hörde inte. Ämnet är väldigt basiskt och fräter utav bara helvete. Men det var egentligen inte det som var det största problemet. Det kom senare, säger Daniel och fortsätter:
– Det var ingen som hade rätt kunskaper eller visste vad de skulle göra. I stället för att skölja av ögonen satte de i gång massa huskurer med mjölk, honung och sirap… Den ena idiotin efter den andra, som bara gjorde allt värre. Och jag fick inte komma till någon riktig läkare förrän efter tre–fyra månader och då var det för sent. Dessutom var han en militärläkare som inte kunde något om ögon.
Misslyckad operation gjorde skadan värre
Som åttaåring kom Daniel Belge till Sverige och Jönköping. Ögonen var relativt förstörda, men det fanns fortfarande hopp för att kunna behålla lite syn på högerögat.
Då bestämde de svenska läkarna att de skulle genomföra en hornhinnetransplantation.
– Hade de lyckats skulle det bli banbrytande. Tyvärr blev det tvärtom, helt misslyckat – ett experiment som gick åt helvete.
Det högeröga som han åtminstone hade sett lite med var förstört – och Daniel var helt blind.
Motgångarna har varit många för honom i livet. Men också ljusglimtarna. En av dem är idrotten, som han hittade tidigt.
– Jag har alltid älskat rörelse och motion, velat prova allt. Det jag inte vet hur det går till vill jag gärna lära mig. Sedan var det så klart gemenskapen.
Under ungdomsåren testade han på allt ifrån friidrott och simning till judo och elektronskytte. Störst framgång hade han inom löpningen. Det var också den som 2019 förde honom samman med flickvännen och livspartnern Lisa.
Daniel blev intervjuad i radio inför välgörenhetsloppet Springhjälpen då reportern frågade lyssnarna om det fanns någon som ville springa tillsammans med honom.
– Och där på andra sidan satt jag. Jag hade anmält mig och tänkte att ”tänk om han inte skulle få någon att springa med, det är klart att han ska få göra det med mig”.
– Dagen efter ringde du upp, säger Lisa och tittar på Daniel.
Bekvämligheten är den största utmaningen
Det var starten på en omvälvande tid för dem. Och sedan ungefär ett halvår tillbaka ser de sig som ett par.
Det är också Lisa som har fört in Daniel på cyklingen. Hon är en erfaren triatlet och har genomfört flera såväl cykel som triatlonlopp tidigare.
Dock aldrig på en tandem som det blir nu.
– Det lär bli tufft, en prövning. Men jag har inga betänkligheter att vi inte ska klara av det. Han är så pass stark, även om han är lite mesig vad gäller väder. Han gillar inte när det regnar och blåser, säger Lisa och får medhåll av Daniel:
– Jag är en väldigt bekväm person, vilket är min största utmaning. Jag vill ha komfort i livet. Att jag besteg Kebnekaise var mycket för att utmana min bekvämlighet, och jag tror att Vätternrundan blir något liknande.
– Samtidigt vill jag uppleva själva arrangemanget också. Vi måste ta oss tid och njuta av det. Jag tror att jag kommer att vara euforisk.
”Kärlek vid första åkturen”
När Cykla träffar paret i maj har de precis börjat med cykelträningen – en resa som har blandat skräck med förtjusning.
– Cykel är en väldigt ny utmaning för mig. Men till skillnad från simningen, där jag inte har hittat glädjen riktigt än, var cyklingen kärlek vid första åkturen. Farten och känslan… samtidigt som det är en träningsform där du blir trött, får anstränga och koncentrera dig. Det tycker jag om.
Men hur är det att cykla som blind?
– Det är inte annorlunda jämfört med att vara blind och göra allt annat i livet. Man har ingen aning om hur någonting går till innan man testar på det. Jag upplever allt när det sker och kan inte se vad som väntar där framme. Man bara cyklar på och känner farten och vinden. Sedan har jag ett så solitt förtroende för Lisa, det måste jag ha.
Är du inte rädd?
– Visst känner jag rädsla, men jag övervinner den. Det handlar om att känna tillit och förtroende. Annars är det en helt underbar känsla att cykla. Jag älskar fart och får adrenalinpåslag av det.
”Tar ett steg i taget”
Hur snabbt det kommer att gå runt Vättern i september återstår att se. Målet är att… gå i mål. Precis som med alla övriga utmaningar han ska genomföra under sensommaren. Vad som händer därefter?
– Jag tar ett steg i taget. Nu är det främst det här, sedan får jag se vad det mynnar ut i.
Paralympics?
– Är det någon som får in mig på den resan så är det inte omöjligt att jag hänger på. Det hade varit en dröm. Jag är visserligen 40 år, men inom paraidrott spelar ålder mindre roll. Det kan mer handla om vilken precision man har, hur modig man är eller hur rakt man springer.
I övrigt vill Daniel Belge, förutom att växa som människa själv, även inspirera och motivera andra med sina äventyr.
– Förhoppningsvis kan jag bidra till att någon annan uppskattar sin tillvaro och sina förutsättningar lite mer. För hur man än vänder och vrider på det är de i de flesta fall så oändligt mycket bättre än mina. Alla behöver inte göra samma saker som jag, men man kan ha ett underbart liv och göra något meningsfullt oavsett vad som händer.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Robin Pagmar
Vill du också cykla Vätternrundan i september? Läs mer och anmäl dig på vatternrundan.se.
