Är det vår nu?! De blir vad man gör det till tänker jag och bestämmer mig för att ta premiärturen. Skrollar ner på Insta och ser att det är 5 dagar tidigare än förra året. De är ju rätt mycket snö kvar där ute så jag tvekar lite men vägarna ser torra ut. Vad är alternativet? 2.5h på trainern eller ett par varv på isen som igår? Nej, suget efter landsvägen är för stor för att inte ta chansen nu när solen strålar och jag som dessutom är ledig.
Trainerdäcket åkte av och kedjan fick sig lite kärlek. (Varför jag valde drylube kan man fråga sig men kedjan lät fint efter x-antal passerade vattenpölar.) Var sparsam med luft i däcken pga. av allt grus som ligger på cykelbanorna inne i stan, tänker att om jag slipper punka får jag vara tacksam men risken är överhängande.
Okej, nu står jag utanför porten och trampar iväg. Sa jag galet mycket grus?! Jag tar det försiktigt genom stan innan jag kan slappna av och stäcka på benen med sikte på Strömsholm.
På schemat står det långdistans med puls under 142. Känner att jag rusar iväg av extas och kikar ner på displayen. Den är svart, inget batteri tydligen, SUCK! I samma stund ser jag att jag glömt pumpen hemma. Man fasen Madde, inte idag av alla dagar. Ska jag behöva cykla min vårtur på känsla utan vetskap om varken kadens eller puls…?! 🙂 Liten oroskänsla skaver också att om jag nu skulle få punka. Tänker snabbt att om jag nu måste gå hem så skruvar jag bort klossarna under skorna, de ska ju ändå bytas. Men vänta.. ligger inte multiverktyget kvar på köksbordet?! Dagens miss nr 3, måtte de stanna här.
Det spritter i benen och jag känner mig lite som en vårrusig ko under ett vårsläpp
Trampar vidare och njuter, fåglarna kvittar, kylan nyper i kinderna med en värmande sol i ansiktet. Pigga ben och de rullar så lätt, underbart! Har ett sånt cykelrus att den rätt kraftiga motvinden inte stör det minsta, kanske skulle jag till och med ha medvind hemåt? Tjoolahopp, jag är ute och cyklar och jag är ju en rätt lycklig tös!
Då dundrar en lastbil om mig med knapp marginal och jag håller krampaktigt i styret. Ville inte styra upp på sandsträngen som täcker vägrenen. Rädslan slår mig som ett slag i magen och jag får upp en bild av hur jag blir påkörd, kraschar i asfalten och rullar ner i diket med uppskrapat ansikte och brutna ben. Försöker föreställa mig smärtan. Slår bort tanken och fortsätter framåt. Madde, varför tänker du så? Scenariot fortsätter jag spela upp för mitt inre. Bilarna kör för fort och för nära. Jag trampar på och försöker tänka på annat, nu är jag halvvägs.
Ingen premiärtur utan ett stopp på Markan, sopplunch och en kaka till kaffet, gött! Fika är en naturlig del i mina cykelturer, jag får tid att återhämta mig lite, fylla på med energi och reflektera.
Huvudet är nu fullt av tankar där jag sitter och sörplar på soppan. Cykeleufori, rädsla och allt däremellan bubblar i mitt inre. Kan inte minnas att jag varit så rädd tidigare. Eller var det verkligen rädsla jag kände. Nästan så att jag förberedde mig mentalt på att bli påkörd då de kändes så överhängande. Är inte det galet att känna så?! Varför upplevde jag mina medtrafikanter så respektlösa och närgångna idag? Är det mina hjärnspöken? Är jag för tidigt ute på dåligt väglag? Är det så att dem inte räknar med att möta en cyklist så här tidigt på säsongen och därför kör så fort/nära?
Kanske är det jag som spenderat för mycket tid i den billösa skogen, att det är jag som är extra känslig och att det egentligen är som vanligt längs vägarna?
Tankarna fortsätter snurra och jag dricker upp kaffet. Kommer inte fram till något förutom att jag inte kan påverka hur dem kör och ska därför inte oroa mig för det. Lättare sagt än gjort men jag börjar cykla hemåt.
Går lite lättare på hemvägen med vinden i ryggen och kraschfilmen går inte på repeat. Dock brusar jag upp och hytter instinktivt med näven och svär högljutt åt en gubbjäkel som tyckte att jag skulle ta över hans väjningsplikt när han svängde ut på vägen precis framför mig. Jag höll mig som tur kvar på cykeln av inbromsningen. That was a close call! Ilskan som bubblade upp försvann lika fort som Volvon försvann ur mitt synhåll. Fick lite ångest för vad jag skrek men vill inte att mågon ska förstöra min vårtur, jag är ju ute och cyklar och är en lycklig tös ju!
Väl hemma igen efter dryga 65km är jag trots mina hjärnspöken och närgångna bilister nöjd och vårrusig. De slog mig att jag verkligen älskar att cykla, något alla dystra timmar på trainern fått mig att ifrågasätta ibland!Premiären avklarad och jag ser fram emot alla timmar i sadeln fram till cykelveckan 2018 . Men just nu ser jag mest fram emot en veckas cykling på Mallis med Vätternrundan, vi drar om dryga 2 veckor, det ska bli skoj!
Ta hand om er därute och cykla säkert!
// Madde
