Så gav vi oss iväg till Mallorca, ett stort härligt cykelgäng som under Vätternrundans trygga ledning tillsammans ska cykla på en ö i Medelhavet. Innan start greppade vår flygsteward mikrofonen och utbrast; ”-håll i hatten, nu kör vi”, vilket jag tänker faktiskt är ett signum för hela den här resan.
Dag ett rullade vi ut vid 15-tiden. Vi skulle känna på cyklarna, bekanta oss med varandra och låta hjulen förstå var vi befann oss. Jag nöp mig i armen, konstant. Mimosan blommar, fälten är röda av valmo, åsnorna betar på ängar och vindarna är ljumma. Teran har klarat flygresan alldeles galant och jag lyckades nästan bygga ihop den helt själv. Den här dagen filmade jag, det var när jag fortfarande orkade göra något annat än trampa. Jag kände mig stark, låg i täten en hel del och var odelat toklycklig.
Dag två kom kraschen. Först den mentala. Vid lunchstoppet i Petra hade jag gråten i halsen, men blev distraherad av den makalösa syn som väntade. Cyklister överallt. Alltså överallt. Jag har aldrig i mitt liv (förutom under Vätternrundan) sett så många cyklister på ett och samma ställe. Spana in själva, visst är det mäktigt?!
Roger Sjöberg! Vilken människa! Med en stark hand och trygg stämma bar han mig upp i backe för backe. När benen inte ville trampa mer, när tvivlet viskade att jag skulle ge upp, ja då fanns han där. En hand i ryggen, lugnt vägledande (växla, andas, lägg dig bakom) och ibland ett ”-gapa” och vipps hällde han i mig energi-gel. Jag är så tacksam för sådana människor. Sådana som ser, som förstår och som använder all sin egen styrka och kunskap för att få andra att växa. Tack Roger, du är min hjälte!
Min andra krasch blev fysisk. Jag såg att cyklisten före mig skulle ramla och insåg i samma stund att jag aldrig skulle hinna varken väja eller bromsa. Märkligt nog blev jag helt lugn i den vetskapen, förmodligen hjälpte det mig att slappna av så mycket att jag sedan reste mig med endast ett ytligt skrapsår på armbågen. Nu är det gjort, nu är jag en riktigt cyklist, som Annika sa.
Dag tre blev det berg. Militärbacken kallas den visst, fem kilometer rakt upp mot himlen. Jag var trött redan när vi kryssade oss fram längs fyrfiliga gator i Palma och annonserade med beslutsamhet att det absolut inte blir någon backe för mig, hur militärisk i sin auktoritet den än må vara. Men visst trampade jag. Oftast i vart fall. En gång hoppade jag av och genade i en skarp kurva, men det var faktiskt jobbigare än att cykla. Den sista kilometern en annan hand i min rygg, denna tillhörande en annan av ledarna, Magnus. Uppe på toppen stod Roger redo med gel och jag öppnade munnen som en fågelunge i ett bo.
Idag är det lyssna på kroppen som gäller. De andra cyklade iväg mot olika håll och jag vinkade av dem på trappen. Återhämtning är en del av träningen, det är också min nyvunna insikt om att det inte räcker med att ”solskenscykla” utan att jag behöver växla upp ett snäpp. ”Bål, ben och flås” som coachen säger…
Men vad säger jag i filmen?! ”Förra året?!” Till mitt försvar får jag väl säga att den där backen igår kändes som en livstid. 😉
Nu en stund i solen och poolen innan de andra kommer tillbaks från dagens rundor. Då blir det cykelmek på terasen. Hörs snart igen, då ska jag berätta om nyvunnen vänskap, om salvor i byxan och allt annat fint jag får vara med om här på ön.
Partners som bidrar med information, produkter och annan hjälp till Vätternrundans ambassadörer är Aktivitus, Bianchi, Craft, Crescent, Enervit, Peppster, Shimano, Stadium och Thule.
