För många är julen en tid för lugn och ro. Men inte för cykelinspiratörerna Rövardöttrar. I mellandagarna gav sig Marija Aurell i väg på en dygnslång cykeltur – för att samla in pengar till Motala Kvinnojour.
– Det här är verkligen en grej helt ”in the name of Rövardöttrar-style”, säger hon.
Det var i mitten av december som idén kom upp. Marija Aurell satt på jobbet och märkte plötsligt hur hon hade bestämt sig för att cykla runt Vättern under julhelgen.
– Jag har uppenbarligen ett stort behov av att inte fastna i vardagslunken, utan hellre maxa den med upplevelser, säger hon och skrattar.
Hon tog snabbt beslutet av att cykla ensam, utan vare sig följebil eller draghjälp. På sträckan vill säga. För på hemmaplan fanns det stor stöttning, inte minst av den andra delen av Rövardöttrar-duon Evelina Danielsson – som tog hand om interaktionen på sociala medier och insamlingen.
– Det var tryggt att veta att jag hade några varmt engagerande människor som höll sig jour ifall något skulle inträffa som jag inte kunde lösa på egen hand, säger Marija Aurell.
Ambassadörer för Vätternrundan
För omkring ett år sedan blev Marija och Evelina två av Vätternrundans ambassadörer inför Cykelveckan 2020. När pandemin tvingade organisationen att ändra fokus till att göra loppen på hemmaplan fick också ambassadörskapet nya förutsättningar.
– Uppdraget blev att uppmuntra och motivera alla cyklister där ute som hade ställt in sig på att genomföra sina lopp att komma ut och cykla oavsett. Det gjorde vi genom vår hashtag #ejinställt.
När idén om julhelgens stora utmaning började planeras återupptogs hashtagen.
– I detta sammanhang rymmer det ett annat fokus. Här handlar det om att möjligheten till att starta insamlingar inte är inställda liksom vardagen för kvinnor i våldsrelationer, för att kvinnojourens arbete ständigt pågår … och så klart för att möjligheten till äventyr är #ejinställt.
Varför blev det just kvinnojouren?
– Vi har sett att det har pågått många fantastiska insamlingar till välkända organisationer under hösten, men det finns många ideella organisationer som jobbar i det tysta trots att de gör ett otroligt viktigt arbete. Motala Kvinnojour är en av dem, säger Marija.
”Känslan var riktigt magisk”
Cyklingen då? Marija Aurell sammanfattar det som en upplevelse hon aldrig kommer att glömma.
– Den var väldigt bra. Jag kände mig glad, motiverad och inte för ett ögonblick ensam. Känslan när jag rullade ut ur Motala mitt i natten i minusgrader, månsken, stjärnhimmel och frostglitter var riktigt magisk. Sedan hade jag ljuder på mobilen påslaget hela tiden och med tanke på Evelinas massiva arbete med insamlingen var det sjukt mycket interaktion hela tiden, säger hon.
Hon berättar om att det periodvis var slitsamt, men med fokus på äventyret hade hon aldrig tanken på att behöva bryta.
– Viktigast för mig var att inte pressa för hårt, utan att hålla hela varvet runt. Fokus var på upplevelse i stället för snittfart och maxad puls. Men ensam med en blytung gravel och dubbdäck plus en packning på tio kilo verkade det ta sin tid att ta sig runt sjön på vintern. Men jag hade ett mantra ”det är bara att trampa” och det höll i sig hela turen runt.
Gillar att cykla på vintern
Att cykla på vintern är något hon uppskattar. Med rätt utrustning ger det en extra krydda till cyklingen.
– Jag kände mig trygg ute på vägarna. Bilarna höll ut fint och lastbilarna var nästan ännu bättre. Några hälsade med att blinka med lysena, och jag hade garderat mig med massa reflexer och lysen. Så uppenbarligen syntes jag bra!
– Underlaget på vägen kan så klart vara halt så här års, men med mina dubbdäck kände jag inte av det överhuvudtaget. Det var också tydligt att när det var som kallast på natten behövde jag äta väldigt mycket mer! Jag har lärt känna min kropp hur den reagerar på energibrist, och att det inte finns något val att låta bli att äta även om man är lite illamående…
Marija Aurell har knappt hunnit smälta den här upplevelsen, men vi behöver nog inte vänta länge innan vi får reda på nästa utmaning för Rövardöttrarna.
– Vad det blir klurar vi fortfarande på. Men givetvis blir det en ny. Det här är bara början.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Marija Aurell
