Hade farsan fått bestämma hade det gått fortare. Men Ulrika Smith Svenstedt ville ta det lugnt när de tillsammans cyklade Halvvättern.
– Han var på väg om flera gånger, men då sa jag till honom att gå bak igen, säger hon.
För första gången lyckades de genomföra ett Vätternrundanlopp tillsammans. En gång har de försökt tidigare – men då gick det inget vidare.
– Då körde vi tillsammans i 700 meter innan han drog iväg. Sen såg jag honom inte mer, säger Ulrika.
Den här gången lyckades det bättre. Även om det gick lite väl långsamt för 78-åriga pappa Christer Svenstedt.
– Det var en träningsrunda. Men det var skönt också, för då kunde vi prata lite samtidigt som vi cyklade, sa pappa Christer i målfållan.
Han är en rutinerad cyklist. Efter 16 Vätternrundor genom åren, var det nu dags för debut i Halvvättern . Och han gillade loppet.
– Där vid Boet var det fantastiskt, säger Christer och får medhåll av sin dotter.
– Ja, vägarna där omkring är fantastiska, säger Ulrika, som sedan två år tillbaka jobbar på Vätternrundan som marknadschef.
Söndagens Halvvättern såg hon därför på tre sätt. Att få cykla tillsammans med pappa, samtidigt som hon kunde se loppet ur ett deltagarperspektiv. Dessutom cyklade hon i kompisgänget Manges ALSter (läs mer om dem här), som cyklar för sin gamla kompis Magnus Larsson som för sex år sedan fick diagnosen ALS.
– De andra i gruppen cyklade visserligen ifrån oss nästan direkt. Men det var kul att få träffa gänget innan loppet och få göra någonting tillsammans och för Magnus. En del har jag inte träffat på 15–20 år, säger Ulrika.
Det tilltagande regnandet störde dem inte särskilt nämnvärt under loppet.
– Det var så pass varmt. Det hade varit skillnad om det hade varit kallt och regnat. Nu tog vi på oss våra regnjackor någon gång ibland, säger Ulrika.
Nästa vecka tänker båda se stora Vätternrundan från sidan. För någon 17:e runda runt sjön är det inte tänkt att bli för Christer i år. 78-åringen tycker att han har cyklat för lite.
– Jag har bara cyklat 110 mil hittills i år. Då får man promenadåka, och jag vill ge järnet. En gång körde jag på nio timmar, avslutar Christer.
Text och foto: Pierre Henriksson
