För andra året i rad har tv-profilen Stephan Wilson satt ihop ett gäng som tar sig an Klassikern. Men med coronapandemin i full gång har förutsättningarna ändrats rejält. Motivationen är dock lika hög som innan – hos såväl Stephan som de fyra deltagarna.
– Det som är fint med En Svensk Klassiker är att även om loppen i sig är målet, så är det träningen i vardagen som verkligen räknas, säger han.
Premiärsäsongen av #MinKlassiker förra året blev en verklig succé, då fyra personer fick en riktig livsstilsförändring med hjälp av Klassikern. I år är villkoren något annorlunda – då Stephan tillsammans med En Svensk Klassiker och Santander Consumer Bank sökte fyra studenter som ville få motivation till att träna i balans med studier, kost och det övriga livet. Tillsammans med coacherna, triatleten Annie Thorén och skidstjärnan Johan Olsson hjälper Stephan dem under de fyra utmaningarna som En Svensk Klassiker innebär. En resa som vi får följa i webb-tv-serien #MinKlassiker.
– Det är ett helt annat gäng den här gången, fyra jättehärliga studenter som jag upplever kan inspirera alla runt omkring, säger Stephan Wilson.
Just att inspirera är vad projektet – och hela Klassikern i stort – handlar om, menar han. För Stephan själv innebär sommarens målgång i Vätternrundan att han kan stoltsera med att ha klarat utmaningen för tredje gången.
– För några år sedan trodde jag inte att det fanns på världskartan för mig – ett mission impossible. Men nu är det verklighet. Snart har jag förhoppningsvis ett hattrick i Klassiker, säger Stephan och fortsätter:
– Det är likadant med våra deltagare. Några av dem lyckades inte med Öppet spår i Vasaloppet i vintras, men de är lika taggade inför fortsättningen för det. Det finns motivation att ta av, och det hoppas jag att de som tittar inspireras av.
Nya planer efter corona
I början av april kom det tråkiga beskedet att årets Vätternrundan ställs in. En besvikelse, som byttes mot ny förväntan när det ett par veckor senare kom ut att det trots allt går att cykla i mål i årets lopp. De 315 kilometerna ska fortfarande cyklas, men man får göra det på hemmaplan och har hela Cykelveckan på sig.
Hur #MinKlassiker-gänget ska göra är ännu inte helt spikat. Men att de ska genomföra loppet – det är givet.
– Så fort corona kom till vår kännedom började vi snickra på olika planer. Det som är fint med En Svensk Klassiker är att även om loppen i sig är målet, så är det träningen i vardagen som räknas. Jag hoppas att vi med serien kan motivera till att så många som möjligt fortsätter att röra sig även i dessa tider. Corona ska inte stoppa oss, säger Stephan.
– Sedan är det klart att det kanske inte är lika kul som att göra loppen ”på riktigt” och jag förstår om känslan först var att det tog emot. Men sen tror jag att man landar i att idrotten och de här loppen får vara på paus. Corona är en så pass viktig fråga – det finns de som förlorar sina närmaste och verksamheter som går omkull. Då får man acceptera att vissa saker får göras på annorlunda sätt.
Thorén och Olsson hjälper med coachning
Även om man 2020 kommer att ha hela Cykelveckan på sig att genomföra Vätternrundan innebär det inte att #MinKlassiker-deltagarna kommer kunna glassa sig igenom för att få medaljen.
– De vet hur jävlig Stephan kan vara. De ska förtjäna sin Vättern-medalj och det kommer vara upp till bevis om de har tränat under våren eller inte, säger han.
Medan Stephan, enligt egen utsago mest står för inspiration, coachar Annie Thorén och Johan Olsson mer kopplat till träningen.
– Vi ses så klart lite mindre i gruppen nu, i och med att man bara ska resa i den mest nödvändiga mån. Vi anpassar oss efter den verkligheten som är, men vi håller tät kontakt och får träningsrapporter och videodagböcker varje vecka.
Uppgraderat sin cykel
Själv tränar han mer än nånsin – inte minst på cykeln. Och till skillnad från förra året så har han uppgraderat sin hoj.
– Förra året cyklade jag ju Vätternrundan på en vanlig cykel med cykelkorg och allt. Nu har jag en racer. Även om jag inte är snabb, så går det så klart fortare. Sedan har andra cyklister börjat hälsa på mig, vilket känns roligt. Det känns som att jag är en i gänget nu, säger Stephan och skrattar.
– Samtidigt är jag nästan mer imponerad av min bedrift förra året. Då trampade jag upp för varje uppförsbacke under Vätternrundan med en cykel som vägde 20 kilo och jag behövde två händer för att bära. Den nya kan jag lyfta med ett finger. Men det visar också på att man inte måste börja med en racer direkt, utan att man kan växla upp efterhand. Det är jag ett bevis på.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Jeff Yingling, Thérèse Korning, Anna Lygnebrandt
