Tobias Lindvall (t h) cyklade tillsammans med (f v) Joel Andersson, Anton Littorin och Peter Öhgren.
Tobias har svårt att gå, däremot fungerar det bra att cykla.
Ett glatt gäng från Luleå Cykelklubb kämpade hela vägen över mållinjen.
Artikel

Tobias cyklade Vätternrundan mot alla odds

2018-06-20

Fler än 60 operationer med flyttade knäskålar, vridna fötter och kapade ben. Ingenting pekade på att Tobias Lindvall någonsin skulle kunna cykla. Men skam den som ger sig.
– Att cykla Vätternrundan är det sjukaste jag gjort i hela mitt liv. Vilken känsla, säger han.

Tobias var 16 år, i gränslandet till att en operation skulle vara genomförbar, när han träffade en läkare som berättade att något måste göras. Brosken hade satt sig i kroppen och ingen kunde veta hur det skulle gå.
– Jag blev en av de första i Sverige att genomgå en sådan här operation. Vi skulle ta ett ben i taget och totalt blev det 25–27 operationer i varje ben. Knäskålarna flyttades och benen kapades med en decimeter. Det var muskelingrepp och alla ben i fötterna byttes ut. Totalt har jag nog en halv ica-påse med skruv som håller ihop allt, säger han.

Läkarna sågade loss bitar från höften för att få foten att växa rakt. Minsta rörelse med underkroppen kändes som ett knivhugg.
– När jag vaknade upp efter operationen så hade jag fruktansvärt ont. Jag kunde inte röra mig. Det visade sig att bedövningen inte hade tagit någonting och jag fick gå på intravenöst i flera veckor. Benet läkte inte i den mån de skulle.

Det var då Tobias resa började. Han rehabiliterade i ett och ett halvt år och fick börja om från början, alla muskler i benet var flyttade.
– Jag tittade ned och benet var spikrakt, men för mig kändes det som allt var huller om buller. Jag grinade när jag såg mig själv i spegeln. Kroppen var inställd på hur det var tidigare. Allt var fruktansvärt.

Jag bestämde mig för att bita ihop. Det blev ju så bra den första gången.

Efter månader av slit kunde Tobias till slut ställa sig upp. Men en promenad på 50 meter var hemsk. Månader blev till år och så småningom kom brevet om att det var dags att operera den vänstra sidan.
– Det var oerhört tungt när jag visste hur jobbigt jag redan hade haft det. Men det var bara att lägga sig på britsen och göra om resan igen. På något sätt är kroppen och hjärnan knäpp. Man glömmer smärta så fort.
– Jag bestämde mig för att bita ihop. Det blev ju så bra den första gången. Har jag tur slipper jag kryckor och kan köra bil med polarna.

Under ett av de första läkarbesöken berättade läkaren att Tobias var tvungen att göra 50 procent att arbetet själv. Det mekaniska var bara en hälft av det långa arbetet.
– Det har jag tagit med mig från starten. Det här skulle bli bra, det hade jag bestämt mig för.

En lika lång rehabiliteringsperiod var över. Tobias kunde ta körkort och fick från läkaren höra att han, utifrån förutsättningarna, troligtvis är den patient det gått bäst för. Ingen hade visat ett likadant pannben som honom.

Under hela resans gång har Tobias gått en kamp mot vikten. En dag ringde bästa kompisen Anton Littorin och sa att det var dags att ta tag i alla extrakilon. De skulle hitta en träningsform. Frågan var bara vilken.
– Anton har alltid varit intresserad av MTB så jag hoppades få med honom på att cykla. Det tog ett tag, sedan sa han att vi kör.

Sagt och gjort. Tobias köpte en spinningcykel och det fungerade relativt bra. Kilona försvann och kompisarna köpte till slut varsin riktig racercykel.
– Jag bestämde mig tidigt för att om det här skulle göras så var det på en riktig cykel. Den skulle vara så lite anpassad till mitt handikapp som möjligt. Vi fick hjälp av Stefan Senling, som är expert på cyklar. Han har en stor del i min resa.

Återigen gick tiden. Utan några muskler i höftböjaren blev varje rundtramp en kamp. Men cyklingen fungerade.
– Det är tre år sedan jag cyklade utomhus för första gången. Den känslan… jag var både nervös och glad.
– Jag fick ihop över 500 mil det första året. Jag förstod att det här var motionsformen för mig och kroppen mådde bättre än någonsin. De 500 milen blev 700 året därpå och jag reste till Gran Canaria för att cykla i bergen. Det var helt sjukt.

Från början bestämde sig Tobias och Anton för att ha ett mål.
– Anton sa att ”Vätternrundan måste vi sätta”. Jag blev helt paff. Men vi satte direkt i gång med att titta hur loppet såg ut. Var depåerna låg, vad man kunde äta och hur vägarna såg ut. Jag hade fortfarande lite strul med trampet.

Och känslan när alla applåderar, alla hejar. Det var en helt sjuk känsla.

Tre år efter att målet om att cykla Vätternrundan satts upp var det dags. En perfekt starttid, bokad husbil. Allt var fixat.

Till en början flöt att på lätt. Hastigheter på 40 kilometer i timmen nåddes och det var ett väldigt drag.
– Vi började bli slitna i Hjo. Vi var nog tårögda hela gänget men sa att nu skiter vi i alla krämpor. Benen får lossna om det är så. Det var då backarna började komma. Det blev på riktigt. De sista två milen cyklade vi på ren vilja.
– Med någon kilometer kvar stannade vi och beslutade oss för att cykla i mål tillsammans, i bredd. Och känslan när alla applåderar, alla hejar. Det var en helt sjuk känsla. Vi gick i mål på strax över 16 timmar och hade det inte varit för alla depåstopp där det tar tid för mig att komma på cykeln hade vi säkert gjort det på tolv.

Tobias har redan satt upp sina nästa mål. I november åker han tillbaka till Spanien för att slå alla sina rekord i bergen.
– Jag ska cykla den tuffaste stigningen. Och så kommer jag tillbaka till Vätternrundan. Det är en självklarhet.
– Att cykla Vätternrundan är det sjukaste jag gjort i hela mitt liv. Vilken känsla!

Text: Johan Fransson
Foto: Privat