Hennes sjukhus-cv kan få vem som helst att tappa andan. Shahrzad Kiavash låg för döden – men överlevde mot alla odds. Möt den dubbelamputerade triathleten som reste sig från botten och tog sig hela vägen till Paralympics i Rio.
Personlige tränaren Kajsa Andersson planterade en lika oväntad som genialisk idé: ”Om ett år ska du delta i Sveriges största triathlontävling i Stockholm”.
Shahrzad Kiavash skruvade förstås på sig. Hon var ju livrädd för vatten, hade aldrig cyklat mer än till skolan och hatade att springa. Dessutom hade hon nyligen amputerat båda sina underben.
– Jag var ärlig mot Kajsa och berättade att det kan gå käpprätt åt skogen. På gympalektionerna i skolan blev jag alltid vald sist och före sjukdomen var jag bara en mysmotionär. Men Kajsa lät sig inte avskräckas, utan var helt inställd på att jag skulle fixa det, säger Shahrzad.
Boråstjejen lät sig övertalas. Därmed kunde en lång och utmanande resa påbörjas.
Shahrzad skaffade sig proteser anpassade för cykling och löpning, sedan kunde den stenhårda träningen dra i gång.
På tävlingsdagen, i augusti 2015, hade hon 1 500 meter simning, fyra mil cykling och en mil löpning framför sig.
– Så fort jag passerade mållinjen brast det både för mig och Kajsa. Vi grät och kramades om vartannat. Det var en helt underbar känsla. Sedan dröjde det inte många minuter innan jag nämnde Paralympics i Rio de Janeiro. Målsättningen var klar, jag skulle bara dit.
Tre och ett halvt år tidigare var ett deltagande i Rio 2016 en utopi. Då svävade Shahrzad Kiavash mellan liv och död.
Hon vaknade på morgonen och tog sig till jobbet i Stockholm precis som vanligt. Framåt kvällen genomfördes ett gruppträningspass på gymmet utan minsta problem. Men på väg till omklädningsrummet började en olustkänsla komma krypande i kroppen.
– Det var något som inte stämde. Det kändes som att en mask kröp omkring i magen. På väg hem blev det bara värre. Jag började kallsvettas och hade svårt att orientera mig. Äsch, tänkte jag, och resonerade att det måste bero på att jag ätit dåligt under dagen, säger hon.
Väl hemma blev Shahrzad illamående och kräktes i omgångar. En stund senare kom bröstsmärtorna och hjärtklappningen, varpå hon ringde efter ambulans.
– Det visade sig att min puls var onormalt hög, men ambulanspersonalen ansåg inte att jag behövde åka in till sjukhuset. Däremot rekommenderades jag att ringa efter min bror Khashayar som kunde ha ett vakande öga på mig.
På natten eskalerade det. Shahrzad ramlade ihop på köksgolvet och ambulans tillkallas återigen. Nu hade hon 41 graders feber och fördes akut till Södersjukhuset i Stockholm.
Det konstaterades att en ovanlig meningokockinfektion (blodförgiftning) hade tagit kontroll över Shahrzads kropp och hon hölls nedsövd de 13 kommande dagarna. Organ efter organ slogs ut och vid ett skede bedömdes hennes överlevnadschanser till mindre än tio procent.
– Tack och lov återhämtade sig organen, men underbenen gick inte att rädda. På ett sätt är jag glad och tacksam för att jag överlevde, men samtidigt var det väldigt tufft att förlora benen. Det kändes som ett enormt misslyckande och jag funderade många gånger på varför det hände just mig.
Förutom de 13 dagarna i respirator besökte Shahrzad fyra olika sjukhus och tolv avdelningar. Hon har gått igenom inte mindre än 53 operationer och varit inlagd på sjukhus i totalt sju månader.
– Det fanns inte några tecken på att jag skulle bli sjuk. Jag mådde bra, både fysiskt och psykiskt, och det gick bra på mitt jobb. På några timmar förändrades livet radikalt, förklarar hon.
När Shahrzad väl skrivits ut från sjukhuset började nästa kamp. I över ett år försökte hon att ta sig fram med hjälp av proteser.
– Det var en lång och jävlig process, om jag ska vara ärlig. I början tog jag små babysteg och försökte bara att vänja mig vid proteserna. Till slut började jag få kläm på det och numera använder jag proteserna dagligen.
Shahrzad Kiavashs dröm gick i uppfyllelse. Hon blev uttagen i den svenska Paralympicstruppen och var enda svenska på startlinjen i tritathlontävlingen.
Medaljförhoppningarna var små med tanke på att Shahrzad hade lägst rankingpoäng av samtliga deltagare. Det hindrade henne inte från att ge järnet.
– Simningen gick väl sådär och jag låg en bit efter täten. Vid första växlingen hade jag problem att klicka i proteserna i cykelpedalerna. Men det var ingenting mot den andra växlingen där jag tappade över en minut. Det tog alldeles för lång tid att byta cykelbenen till löparbenen, säger hon.
Ivrigt påhejad av svenska fans tog sig Shahrzad i mål som nöjd sjua. Och precis som förra gången dröjde det inte länge innan nästa mål sattes upp.
– Planen är att kvalificera sig för Paralympics i Tokyo 2020. Med längre och bättre förberedelser är det mycket möjligt att hota om medaljerna.
Dessförinnan ska Årets stjärnskott 2016 bland idrottare med funktionsnedsättning – som Radiosporten utsåg Shahrzad Kiavash i vintras – ta sikte mot mindre tävlingar.
– Det kommer att bli ett lugnare år. Jag känner mig fortfarande sliten efter urladdningen i Rio. På tävlingsschemat finns några internationella tävlingar och det blir även en ny start i Stockholm Triathlon.
En debut i Vätternrundan skjuter hon dock på framtiden.
– Haha, jag gillar inte att cykla långt. Men i min värld är allt möjligt, så jag stänger inte någon dörr, säger Shahrzad Kiavash.
Text: Freddy Berg
Foto: Hans Berggren, Svenska Parasportförbundet
Shahrzad Kiavash
Ålder: 33.
Bor: Borås.
Gör: Triathlet och föreläsare.
Familj: Mamma Mitra, pappa Shahram, lillebror Khashayar och hunden Sam.
Intressen: ”Triathlon och resor. Jag har varit i New York vid två tillfällen och det
är verkligen en fantastisk stad”.
Meningokocksjukdomen
Meningokocksjukdomen är en akut insättande febersjukdom som brukar ge hjärnhinneinflammation med svår huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet. Patienten är ofta omtöcknad och förvirrad, och sjukdomen kan i svåra fall leda till medvetslöshet. Den allvarligaste formen kännetecknas av blodförgiftning (sepsis) med större blödningar inne i huden och sjunkande blodtryck. I Sverige insjuknar färre än 100 personer årligen i sjukdomen. Större utbrott av meningokockinfektion har dock skett i mellersta Afrika under senare år.
Källa: Folkhälsomyndigheten
