Sveriges cykelframgångar på EM, VM och Paralympics har varit – och är – stora med flertalet guld och pallplatser. Men trots succéerna finns det bara fyra cykelföreningar i Sverige som erbjuder aktiv paracykelverksamhet. Det vill Svenska Cykelförbundet och nystartade Projekt iCykel ändra på.
– Jag tror att många föreningar är rädda att göra fel, att det ska bli tokigt och galet. Men våra cyklister vet själva vad de behöver, säger Karl Utterhall, själv paracyklist och en av medlemmarna i projektgruppen.
Paracykling är en viktig hörnsten i det Svenska Cykelförbundet. Det är dock bara en handfull cykelföreningar som är aktiva inom sporten.
– Förutom de klubbar som har aktiv paracykelträning finns det ytterligare fyra föreningar som har aktiva paracyklister, men ingen egen verksamhet. Och det vill vi ändra på, säger Karl.
– Många som cyklar, och som har en funktionsnedsättning, tänker inte på att de är paracyklister. Kan de bli klassificerade inom paracykling kan de få tävla och träna på samma villkor som andra.
Projekt iCykel startade den 1 oktober och ska hålla på under tre år. Under det första året ska en kvartett bestående av Emma Stenberg, Anna Beck, Karl Utterhall och Michael Lindgren kartlägga och analysera varför det finns så få föreningar med paracykling och hur det ska åtgärdas.
– Mycket hänger på att vi får i gång ett samarbete med föreningar och det bådar redan gott. Vi hade ett virtuellt möte där vi bjöd in ett stort antal föreningar för att diskutera problemet och uppslutningen var stor, säger Karl.
– Det finns en utvecklingspotential inom förbundet, men även hos föreningarna där attityden är tydlig att alla ska med. Det är ett projekt som vi måste driva tillsammans för att reda ut vilken hjälp som behövs. Först då kan vi växa.
I mångt och mycket handlar det om inkludering. Det spelar ingen som helst roll om man har en funktionsnedsättning av någon sort eller inte. I slutändan är man en aktiv cyklist som tycker att det är roligt att träffas och träna tillsammans.
– Projekt iCykla handlar om att informera föreningar om att det inte är en stor grej att ta sig an paracykling. Det finns paracyklister som gärna vill vara med i en förening, men när den närmsta ligger 20 mil bort tappar de intresset, säger Karl.
– För många paracyklister innebär föreningstillhörighet skillnaden mellan vardagsmotion och att ha chansen att exempelvis kunna ställa upp i tävlingar.
Vad hoppas ni på?
– Efter ett år har vi förhoppningsvis en bra grupp att aktivt arbeta vidare med. Då flyttar vi ut på fältet och handleder föreningarna med nya rekryteringar, självklart i samstämmighet med respektive förening.
– För i slutändan handlar ju allt bara om en sak; det är alltid roligare att cykla tillsammans med någon.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Sportograf
