Hello!
Jag fullkomligt älskar hösten. Eller alltså, det finns så mycket med hösten som är härligt. Bara en sån sak som höstkollektionen i klädbutikerna. Eller höstkängor. Gula och röda löv. Värmeljus och filtar.
Men det är två saker som jag inte alls gillar med hösten. Det första: blöta löv som mördar cykelsäsongen. Det andra: förkylningar. Framför allt sådana förkylningar som liksom aldrig riktigt ger med sig. Det är nu fyra veckor sedan jag blev sjuk. Riktigt sådär ”man flu”-sjuk. Låg hemma och tyckte oerhört synd om mig själv, knaprade medicin, försökte ”ånga bort” näsproblemen, åt glass, drack te med honung, hade svårt att ta till mig att min sambo inte tyckte lika synd om mig, som jag tyckte om mig själv. Sådär höll det på några dagar. Sen kom en ljusglimt – jag kände mig piggare! Dagen efter dessutom inte så ont i halsen. För varje dag som gick blev jag lite bättre, livslusten kom tillbaka! Hurra! Kanske frisk redan efter en vecka?
Men så sa det bara stopp mitt i min spikraka uppåtkurva. Det är som att kroppen slutade friskna till innan den var riktigt frisk och därefter har det bara hängt i, i flera veckor! Sen när jag väl känner mig kry och provar att träna, jahapp då får man igen det redan dagen efter. Gah, det är så frustrerande. Blir det inte bättre på måndag får det väl bli vårdcentralen — men jag vet inte riktigt om jag får höra något annat än ”vila kroppen och ät alvedon om du har feber”. Hmpf.
Jag gillar verkligen hösten. Men jag hatar att vara sjuk.
Tobbe
