Blogg

Gästbloggare – Anna Beck

Den 31 augusti till 3:e september gick Paracykel-VM i Sydafrika av stapeln. Anna Beck som tog 2 medaljer under mästerskapet berättar här om sina upplevelser av tävlingen och också förberedelserna inför.

Jag blev tillfrågad om jag var intresserad av att blogga om min upplevelse av VM och givetvis var jag det! Mitt namn är Anna Beck och jag har cyklat min första säsong i svenska paracykellandslaget 2017.

Förberedelserna började redan i maj då jag var med på min första världscuptävling. Den var i Oostende, Belgien. Här blev jag klassad, det vill säga att jag blev indelad i samma grupp som andra tjejer med så lika förutsättningar som möjligt. För min del blev det WC3. Inför Sydafrika där VM gick av stapeln hann jag få erfarenhet av två världscuptävlingar. De har gått över förväntan vilket har varit fantastiskt, men jag är fortfarande ny. Att få åka på dessa tävlingar OCH ett världsmästerskap har medfört mycket nervositet och fjärilar i magen.  Innan jag kommer till själva VM vill jag berätta lite om hur jag har jobbat med mig själv mentalt. Under våren kom jag i kontakt med ”Compassion”, en stresshanteringsmetod. På min arbetsplats har vi haft handledning genom Compassion och jag kände mer eller mindre direkt att denna metod passade mig.  Vid min andra start på världscupen var jag så nervös att jag knappt hörde eller såg… Tänkte ”Varför gör jag det här??” Jag vet ju att det är det här jag vill göra, men den upplevelsen infann sig efter starten har gått, inte innan. Då kom jag att tänka på ”Compassion”, inom mig gjorde jag andningsövningar och “gav compassion till mig själv och mina motståndare”. Det kanske låter flummigt och konstigt men för mig hände det något. Jag kände större lugn, pulsen sjönk och nervositeten fick inte lika stor plats. Dessutom sparade jag förmodligen energi som jag fick användning av på rätt ställe, nämligen själva loppet. Jag har och kommer fortsätta att utveckla min träning, mitt välmående och stresshantering genom Compassion.

Så VM då. Jag hade kört igenom både tempo- och linjebanan innan och övat på de partier som var tekniskt utmanande. Tempobanan liknade inte någon av de banor jag tidigare kört, det var kuperat och vissa svängar var (för mig) svåra. Inför tempoloppet hade jag i lugn och ro värmt upp, tänkt och andats enligt Compassion och mätt in cykeln. Det blåste ordentligt och jag försökte intala mig att jag älskar och är bra på att prestera under dessa förhållanden (försöka duger)…  Starten gick, efter ett par hundra meter kom en skarp högerkurva och en ganska kort men brant backe. Efter den gick det nerför och sedan kom det en skarp vänster och en skarp höger. Jag som gärna kör lite för säkert i kurvor utmanade mig själv och tog kurvorna riktigt bra. Fick med mig fart ut ur dem och låg på så hårt jag kunde. Sedan följde en kuperad men tekniskt enkel längre sträcka. Jag hade passerat en motståndare och kände att jag orkade ligga på hårt. Vid första vändning såg jag att Denise från Tyskland eller Jamie från USA inte hade tagit in på mig. Men jag tänkte att de säkerligen skulle äta in tid allt eftersom loppet gick. Jag hade ju redan ställt dem högst på pallen.  Ordningen visste jag inte men att de skulle ta guld och silver var redan klart i mitt huvud… Inför andra och sista varvet hade jag ingen aning att jag hade kört det första varvet snabbast av alla. Ledarna på banan hade ropat men till ingen nytta. Det enda jag hörde var min något ansträngda andning… Huvudet började bråka, vilken dialog man kan ha med sig själv alltså. ”Jag orkar inte” vs ”DU KÖR PÅ FÖR F-N…”  Vid sista vändningen såg jag att jag tagit in på Keiko från Japan med några sekunder. I sista stigningen såg jag henne framför mig och tänkte att det är mindre än en minut upp till henne. Jag har därmed chans att ta brons. Jag kom närmre och närmre snabbt och då upptäckte jag att jag sett fel, det var en annan cyklist! Eld i baken och stressad försökte jag att öka tempot men det fanns inte mycket kvar i benen. Fruktansvärt trött gled jag över mållinjen. Ingen aning om hur det gått, såg ingen ledare eller någon annan jag känner. Rullar ner till vårt tält, en man kommer förbi och säger att han tror att det har gått bra för mig men vet ingen placering. Jag väntar med spänning, hur bra är bra?

Till slut kommer Michael och Emma (ledarna). Michael berättar att det blivit en andraplats. Slagen med 2.9 sekunder av Japanskan. Den första tanken är ”NEEEJ, tänk om jag bara kört på efter sista vändningen”. Då kanske jag hade orkat behållit ledningen gentemot henne. Sedan kommer verkligheten ikapp mig. Jag har kört snabbare än de två personerna jag varit säker på som guld och silvermedaljörer! Jag är nöjd och glad men huvudet är snabbt inställd på söndagen och linjeloppet. Jag vill ut och köra igen!!!

Lördagen går ganska segt och till slut kommer söndagen. Innan jag startar kör Henrik Marvig sitt lopp. Han är faktiskt den person som gjorde att jag upptäckte paracykling. Jag läste om honom för några år sedan. Skrev till honom, ställde frågor och han uppmuntrade mig till att börja. Henrik lånade också ut extremt snabba hjul på tempot så han har stor del i både mitt silver från fredagen och att jag överhuvudtaget befinner mig där jag gör. Tack Henrik!

Henrik spurtar helt fantastiskt in som FÖRSTA man och tar det första VM-guldet i paracykling i svensk historia. Den karamellen smakar inte dret… En otrolig lycka för Henrik och lagets skull. Med en glädjetår i ögat är det dags att ställa mig på startlinjen. Vi ska köra åtta varv på en sex kilometer lång bana. Den är kuperad men ganska lättåkt. Starten går och det händer inte så mycket i klungan. Jag ligger i täten en hel del och jobbar. Funderar flera gånger på om jag tar för mycket arbete och därmed sliter lite för mycket. Varven går, vissa är villiga att hjälpa till att dra, andra inte… Näst sista varvet är vi totalt fyra damer som ska göra upp om tre medaljer. Japanskan som är oförskämt pigg drar upp tempot i en backe. Jag försöker trycka på allt jag har men ser att tyskan Denises hjul som ligger som andra kvinna drar ifrån. Väl uppe på krönet har jag och amerikanskan Jamie fått släppa och det är flera meter upp till täten. Vi är överens om att luckan ska tätas och vi hjälps åt att gå ikapp. Vi är nu inne på sista varvet. Taktiken börjar på riktigt. Alla vill spara sina krafter och vi sneglar på varandra. Backen, där jag varvet innan fått släppa går i ett mer behagligt tempo, därefter väntar en lång nerförsbacke innan de sista 500 meterna till målet är här. Jag får med mig bra fart ur nedförsbacken, Japanskan ligger först och jag i rygg på henne. Hon försöker dra på ungefär 400 meter från mål. Jag känner att jag hänger med utan att behöva trycka på allt för mycket. När det är 200 meter kvar viker jag ut och ökar farten. Jag är fast besluten om att jag ska vara först över mållinjen. Det finns inga andra alternativ. Jag sneglar bak och ser att ingen kommer med högre fart än mig. Jag hinner precis få upp näven över mållinjen och skriker rakt ut. Jag är först, helt otroligt, helt sjukt. På samma dag har det svenska paralandslaget tagit två guldmedaljer.

En obeskrivlig känsla att få prova ut en världsmästartröja och sedan gå in och ställa sig högst upp på prispallen. Den svenska nationalsången har aldrig varit bättre och jag har aldrig fått en så fin tröja förut. Just den dagen, den 3e september 2017 är jag den starkaste kvinna i världen i WC3. Och en sak vet jag, kan jag kan alla!! Glöm inte det!

“Compassion” till er alla och stor kram

Ps. Blir ni nyfikna på compassion, hör av er så får ni veta mer eller ta hem appen Compassion. Bara gör`t!!;)

//Anna


Compassion – Fakta

Compassionfokuserad terapi (CFT) är en KBT-terapi där du jobbar med tankar, känslor och beteenden för att bygga upp en inre trygghet som behövs för att kunna möta rädslor och genomföra långsiktiga förändringar. I terapin tränar du bland annat upp ett varmt och omhändertagande förhållningssätt till dig själv och andra, en styrka för att tolerera obehag, en förståelse för svårigheter och en motivation till förändring. I CFT vill man åstadkomma långsiktigt förändring och inte enbart symptomlindring. Terapiformen är skapad av den brittiske psykologen och professorn Paul Gilbert som främst fokuserat på människor som haft mycket självkritik och dålig självkänsla. Men CFT passar egentligen alla människor eftersom vi mår bra av att träna hjärnan i välmående. Metoden kan vara extra hjälpsam om du har har höga prestationskrav eller har svårt att känna dig nöjd med dig själv.

Källa: Compassionportalen.se


Läs också: http://cykla.se/artiklar/medaljsucce-for-paralandslaget/

Foto: Niklas Wallner, SCF

Paracykelbloggen

Precis som namnet antyder handlar den här bloggen om Paracykling. Jag som driver den arbetar för tillfället inom projekt Paracykelakademin - ett projekt riktat till barn och ungdomar inom paracykel. Jag är också engagerad som ledare för paracykellandslaget och verkar som tränare för företaget Toppfysik.