I reportageserien Jag och min cykel möter vi kända personer som berättar om sin relation till sin cykel och cykling i allmänhet. Den här gången har turen kommit till före detta höjdhopparen Patrik Sjöberg.
Världens tredje främste höjdhoppare genom tiderna. Satte världsrekord på Stockholms Stadion när han i juni 1987 gled över 2,42. Höjden är alltjämt svenskt och europeiskt rekord. Blev världsmästare samma år och har tre OS-medaljer plus ett VM-guld respektive fyra EM-guld inomhus. Patrik har på senare år varit en stark röst i kampen mot sexuella övergrepp inom idrotten. Han berättar i sina utelämnande memoarer ”Det du inte såg” om hur han själv blev utsatt i unga år.
Ålder: 51.
Bor: Göteborg.
Familj: Dottern Isabelle, 15.
Cykel: ”Jag har en Crescent racercykel som jag åkte på första gången när jag deltog i ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden och Min Stora Dag. Men jag hade en cykel innan också.”
Mitt favoritcykelställe: ”Slottsskogen i centrala Göteborg är ett bra mål. Dit har det blivit många turer särskilt när min dotter var yngre. För vår del var det en lagom tripp på 20 minuter, för att spela fotboll, kolla konserter och så vidare. Landsvägsåkning är däremot inte inget för mig. Alla säger att det är så skönt att åka ut och njuta av naturen. Själv får jag bara dödslängtan … haha.”
Cykelminne: ”När jag lärde mig att cykla hade mamma en pojkvän som var lite ansvarslös. Han satte mig på cykeln, puttade mig nerför en backe och sa att han skulle springa efter och hålla i så att jag inte ramlade. Men efter 20 meter hade han redan släppt. Jag skenade iväg bortåt 300–400 meter rakt ut genom en korsning. Det var så jag lärde mig att cykla.”
Relation till cykling: ”Jag cyklade alltid som liten. Vart man än tog sig, så cyklade man. Sedan körde jag mycket testcykel som rehabträning i samband med alla mina operationer. Men det är inte riktigt samma sak som landsvägsåkning. Det blev desto mer landsväg när jag cyklade för att samla in pengar i kampen mot cancern. Vi åkte 17 mil ena dagen. Jag vill göra saker där jag personligen känner att jag bidrar till ett viktigt ändamål. Då fyller jag en uppgift.”
Text och foto: Per Gustafsson (Artikeln är även publicerad i Cykla 4/16)
