I går kom den. Det vita bomullsliknande guldet. Bäddade in E4 upp mot Högbo brukshotell i ett lite smått kaotiskt tillstånd. Efter att ha följt väderleksrapporten smått slaviskt, och med extremt velande från mig och J – valde vi att försöka utmana oss med ordentlig vintercykling och valde att lämna längdskidorna hemma. Det vi inte riktigt visste var att det skulle fullkomlig dumpa ner vit bommullslik snö i Högbo. Det har vräkt ned. Ordentligt. Jag längtar med varje snöflinga efter att susa nedför på mina Funkalistic. Ju längre in på kvällen vi kom igår började vi smått betvivla vårt val att inte ta med skidorna. Allt medan Åsa, Sara, Viktor och Kenth snackade längd.
I morse vaknade vi och insåg att det fortfarande snöade. Lite osäkra på om vi föröverhuvudtaget skulle kunna få fram cyklarna i pudersnö – bytte vi till dubbdäck, bultade på oss lager med kläder och stack ut medan de andra varvade på längdskidorna. Och det gick så mycket bättre än vad vi trodde. Tungt som fasiken men kul! Benen pumpade mjölksyra redan efter någon kilometer. Kanske inte dagens planerade träning – men det blev tungt, snabbt och hårt, samt tokigt galet kul.
Vinterhunden. Själsfränden. Min kärlek. Zorro.
Sommarhunden. Hjärtat och min livsvän.
Översnöat utegym.
Grymmaste spårcentralen. Tokigt härlig i somras – lika härlig om inte vackrare nu i vinter.
Grymma Obelix. Översnöad var 5:e minut.