Jag var så himla pepp på att tävla idag. Sov bra i natt. Kroppen känns stark om än lite blåslagen. Annie har i vanlig ordning coachat mig fantastiskt och jag ville så gärna upp på pallen idag. J och jag packade oss in i bilen och åkte till Norberg och efteranmälde mig till Engelbrektsturen. Körde den i fjor men mindes inte speciellt mycket av banan, mer än en kaotisk start och själva slutet.
Jag tyckte starten var obekväm i år med. De borde starta startgrupperna med lite mellanrum för att minska kaoset. Jag gasade på lite första halvan och tyckte att kroppen kändes bra. Det lovade regnet kom 15 minuter innan start och försvann lika snabbt som det kom, istället för regn och svalka, gassade solen och det blev så klart varmt som tusan och rökigt från grusvägarna.
På flera ställen hade krossten lassats ut på vägarna och jag tror aldrig jag sett så många bryta pga punktering eller stå och byta slang.
Både huvudet och kroppen var med på banan hela vägen in till ett pyttelitet stökigt parti där jag inte hann se en sten och dök över styret och landade med huvudet i stenen. Klumpigt och extremt retligt. Just där och då kändes det bra och jag hoppade upp och gasade på. Ena handtaget hade lyckats bli sönderslamsat och det ömmade lite från min ena armbåge. I takt med att fler kilometrar passerades fick jag mer och mer huvudvärk för att sedan precis vid 6 mil, inte känna igen mig själv i hur jag körde. Jag fattade där och då ett beslut att det inte var klokt att köra vidare och bröt.
Nu i efterhand ångrar jag mig så in i helskotta och är ordentligt besviken. Jag har aldrig brutit ett lopp och är helt klart överrumplad av känslorna. Kände mig fullständigt värdelös faktsiskt. Men också glad så klart, att allt gick bra och övertygad om att jag gjorde rätt. Men ändå, det var så nära mål.
