Rickard tillhör landslaget i Paracykel och har under säsongen gjort stora framsteg bland världseliten i klassen T1 (Trike). Hans stora mål är att ta medalj i Paralympics i Tokyo år 2020. Här berättar han om sin väg från vardagstränande till elitidrottare. Han skriver också om svårigheten att identifiera sig själv som ”elitidrottare” och de fördomar han kan mötas av.
Road to Tokyo
För lite drygt ett år sedan tävlade jag i Paralympics i Rio. Där och då när jag hade gått i mål i linjeloppet tog en resa slut, Road to Rio, och nästa tog vid, Road to Tokyo. Mitt deltagande i Paralympics i Rio hade om något fört med sig en hunger efter mer, en femteplats var ju inte vad jag hade kommit dit för.
Starten på min karriär som Paraidrottare
Jag är sedan drygt tre år tillbaka en del av svenska landslaget i Paracykel. Min karriär inom paraidrott började dock med en helt annan sport något år tidigare, RaceRunning. RaceRunning är en friidrottsgren där man springer klassiska löpardistanser men har stöd av en trehjulig cykel utan pedaler. Denna sport fick en stor betydelse för mitt fortsatta liv eftersom jag för första gången på 25 år hade hittat en sport där jag kunde träna och tävla med kroppen istället för mot kroppen. Och tro mig, oj vad med sporter jag testat under årens lopp utan att hitta någon som jag känt att jag haft en chans att bli bra på. Varför jag sedan några år senare valde att byta sport till cykling är en helt annan historia. Men detta beslut är ett av de bättre jag tagit i livet!
Vad cyklingen betyder för mig
På grund av mitt rörelsehinder, orsakat av en CP-skada som uppkom i samband med förlossningen, så är min gångförmåga begränsad. Att gå långa sträckor, framför allt i ett hyggligt tempo, är därför omöjligt för mig att göra. Att sitta på en cykel och för ovanlighetens skull känna mig snabb, stark, rörlig och med förmågan att ta mig en bra bit för egen kraft, det om något, det är frihet. Detta är en av de största anledningarna till varför jag fastnat så starkt för just cykling. Tillsammans med den glädje och gemenskap vi har i landslaget är det som gör cyklingen så fantastisk och ger mig så mycket glädje och energi. Att denna sport dessutom visade sig passa min kropp otroligt bra och ge mig och min kropp en chans att kunna vara med och tävla och konkurrera med de absolut bästa i världen har förstås också varit en del i varför jag fastnat så mycket för cyklingen.
Se sig själv som elitidrottare
Under min uppväxt tränade jag otroligt mycket. En träning som var inriktad på att göra min kropp så funktionell och välfungerande som möjligt. Att träna för att bli bäst i världen hade jag inte den minsta tanke på. Än mindre kunde jag se mig själv som en elitidrottare. När jag inledde min elitsatsning inom paracykling var en av de största utmaningarna för mig att övertyga mig själv om att det var okej att ägna sig åt en så pass specifik träning som det innebär om man bestämt sig för att bli världsbäst i en sport. Detta i kontrast till den breda träning jag tidigare i livet hade ägnat mig åt.
Under min kontakt med paraidrotten har jag märkt en skillnad i inställning till den egna kroppens förmåga gällande elitidrottande hos personer med medfödda funktionsnedsättningar och personer med förvärvade skador. Tyvärr verkar det som att vi som haft våra skador hela livet har svårare att se oss själva som elitidrottare, mig själv inkluderad. Detta tror jag ofta beror på svårigheten att i unga år hitta en idrott som man känner sig grym på och som man kan utöva med likasinnade utan att känna sig begränsad. Kanske beror det i vissa fall på att man inte får chansen att testa på grund av att föräldrar, tränare och lärare är för oroliga för att göra fel och göra något som skadar mer än det gör nytta? Jag fick chansen att testa det mesta men kände mig mest begränsad av min kropp oavsett vad jag testade. Personer som däremot har fått sin skada senare under livet och således fått växa upp med en normalfungerande kropp har ofta fått idrotten som en betydligt mer naturlig del av livet. Självklart är det en stor omställning att efter en skada gå över till att idrotta som paraidrottare men idrotten och tilltron till kroppens förmåga i idrottssammanhang finns i dessa fall ofta där som en centralare del i livet
Att möta fördomar
Titt som tätt möter jag tyvärr, trots att det nu är år 2017, personer som inte riktigt verkar förstå vilken otroligt hög nivå paraidrotten idag håller. Fler och fler är heltidsatleter för att kunna vara med och slåss om de ädlaste medaljerna vid mästerskapen. Fantastiskt tycker jag, men det gäller att vi från de mindre nationerna hänger med i utvecklingen och kämpar för att skaffa oss samma förutsättningar som de stora nationerna redan här annars kommer vi komma på efterkälken. Vi som aktiva på en hög nivå har en viktig uppgift i att försöka sprida kunskapen om paraidrotten och den höga nivån den idag håller. Tyvärr verkar vissa personer tro att paraidrott är något vi utför bara för att delta och inte för att vinna. För vissa är det säkert så men för andra, mig inkluderat, är det en tävling på högsta nivå och att nå toppen idag kräver otroligt mycket. Tyvärr möts jag med jämna mellanrum av rätt så svårtolkade och konstiga kommentarer, till exempel; ”ojoj det där ser jobbigt och krångligt ut det där” när jag trasslar mig ut med min cykel och en krycka genom en dörr för att ge mig ut på ett träningspass. Kommentarer som denna har jag aldrig riktigt förstått hur jag ska tolka. Klart att jag inte tycker det är jobbigt och krångligt att göra något jag älskar och behöver så innerligt mycket. Kommentarer som denna är svårtolkade tycker jag, kanske är det bara ett misslyckat försök till att ge en komplimang? Eller kanske bara en avundsjuka / uttryck för personens egna dåliga samvete av avsaknad av energi för träning?
Från nu till Tokyo
Jag bestämde mig redan för ett år sedan, då jag hade tävlat klart i Paralympics i Rio, att jag ville göra en satsning mot Paralympics i Tokyo. Under året som har varit så har det gått fantastiskt bra och resultaten har varit långt bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Säsongen inleddes fantastiskt med tre raka guld i mina tre första internationella starter. Tänk vilken skillnad det kan göra med ändringar i träningsupplägg! Drömmen just nu är att kunna fokusera enbart på cyklingen utan att behöva arbeta vid sidan av under den sista tiden fram till Tokyo. Det är mycket jobb kvar för att få den drömmen att gå i uppfyllelse men jag är på rätt väg! Målen var högt uppsatta för Rio och för Tokyo är de ännu högre satta, tur att jag älskar att träna för träning kommer behövas för att nå dem!
Text: Rickard Nilsson
Foto: Lena Alvén
