Upp till hundrafemtio cyklister i Motala idrottsförening samlas varje helg för att cykla tillsammans. I helgen fick jag och MTB-Håkan och Tjejvättern-Annika göra dem sällskap! Mäktigt!
Det är fredag den 5 maj. Jag lyfter Teran på taket, fyller återigen väskan till bredden med annorlunda packning och tar kurs norrut för mitt tredje cykelläger på mindre än fyra veckor. Ambassadörshelg i Motala/Medevi väntar och solen lyser. Första anhalt är hemma hos tvåfaldigt världscuppssegrande MTB-Anna som tillsammans med Oscar och deras vana händer ska ta med oss ut på Vätternrundans MTB-bana. Jag får låna en cykel som är lättare att trampa på än vad den ser ut och med ett styre bredare än på en skottkärra. Bambi ger sig tillkänna igen, den här gången med vingligare armar än ben. Tungan rätt i mun. Koncentrationen på max. Där över stock och sten, på smala stigar och branta backar finns inget annat än här och nu. Börjar du tänka på annat har du plötsligt en älg i ansiktet, eller en gren i ekrarna. Det här gillade jag, även om jag bitvis tyckte att det var skitläskigt!
MedeviBrunn blir vårt basläger för helgen, en plats med en historia som genomsyrar hela dess atmosfär. Vi befinner oss mitt i ett unikt kulturminne där brunnsorkesterns toner fortfarande hörs viska i vinden och där ekon från en svunnen tid vårdats och bevarats. Att sova kungligt är dessutom inte längre en metafor utan en faktisk realitet. Jodå, Teran och jag fick kungen och Silvias rum. Dom var dock inte där nu, men det hade kanske blivit lite trångt så det var väl lika så bra kanske.
Att få lära människor man aldrig annars skulle fått möta, att få klättra i Rogers träd, äta surdegsbullar i Väderstad, dricka brunn, sova i kungens säng och få cykla med Motala idrottsförening… Jag är så priviligerad!
Lördag. Teran ska få rulla igen för idag blir det Tjejvätternrundan tillsammans med en Vätternrundangrupp från Motala AIF. Jag är pigg och stark, det rullar på bra i rutinerad klunga. De första 35 km snittar vi nästan 30 km/h, vilket är betydligt snabbare än vad jag brukar klara av. Det är 18 grader varmt, fåglarna kvittrar, rapsen knoppas. Solskenscyklisten jublar. Sedan kommer Omberg. ”Du har fixat backarna på Mallis”, viskar jag i ett desperat försök att peppa mig själv och börjar trampa. Jag kommer nästan hela vägen upp. Nästan. Hjärtat slår så snabbt att klockans sekundvisare kommer ur takt, benen skakar, jag tappar styrfart. Bara hoppa av och gå några meter, lugna ner hjärtat så det delar med sig lite blod till benen. Men väl där uppe kommer belöningen, när hela Vättern breder ut sig under oss i all sin majestätiska uppenbarelse och påminner inte bara sin egen grandiositet, utan också om storheten i att få cykla runt henne.
Nedanför Omberg står gänget och väntar. I min enfald trodde jag att det gått att be dem lämna oss eftersläntrare och cykla vidare själva, men icke. ”Alla ska med”, skanderar de lojalt och i vanlig ordning och jag försöker att inte börja gråta. Vi har typ kommit halvvägs och jag vill helst ringa taxi. Vi kommer slutligen överens om att följas åt till Väderstad där de som vill stannar för cykelfika. Gänget drar ner lite på tempot och jag får ligga i deras välsignade skydd längre bak. Benen börjar lyda igen. Pulsen går ner lite. Vi tar oss genom ett vackert landskap fram till surdegsbullar och havrebollar. Cykelfika, det vackraste ord som finns.
Cykelfika, världens bästa fika!
Efter 4 timmar och 34 minuter cykling är vi tillbaks i Motala igen. ”Jag har cyklat Tjejvättern”, tänker jag nöjt för mig själv och klappar Teran på ramen som tack. Det var en tuff runda, delvis för att det gick lite för snabbt för den här ”arbetshästen” som hellre cyklar långt än fort, men också för att tio mil är tio mil, för att långa backar är långa backar och för att vind är vind. All heder till alla de tjejer som den 10 juni sätter sig på sadeln för att ta sig an utmaningen, ni gör en bedrift- var och en av er!
På söndagen är jag så trött att jag knappt orkar lyfta upp Teran på taket. Får olja på händerna, en våtservett av Annika och hjärtliga gliringar av Håkan. Olja ska visst sitta på cykeln, inte på cyklisten. Nåja. Inne i Motala möts vi av ett myller av cyklister som snabbt och vant organiserar upp sig efter dagens mål och form. Snitthastigehter står uppsatta längs staketet och jag spanar efter den som är lägst, minns jag rätt var det runt 25 km/h. Där ansluter jag mig till en glad och trevlig grupp som tillsammans ger tramp till benen, upplevelser till sinnet, sociala samtal (jodå, idag kunde jag tom prata och cykla samtidigt) och nästan 60 härliga kilometer på den östgötska slätten. Grand finale blir korv och ostkaka för att fira den kommande Cykelns dag. Ett härligt avslut på en härlig helg! Tack alla inblandade! För er tid och ert engagemang. För historielektioner och röding, för rumpräddare och vindtagare. För allt!
Nu tre dagars vila ordinerad av min massageterapeut efter att hon möblerat om kroppen och lagt saker på plats igen. Hon påminde om vikten av att jag tränar mer bålstyrka och jag har nu hört det från så många håll att jag verkligen måste ta tag i det på allvar. Torsdag it is!
Nu dags för sömn i en by ända tills solen går upp och hackspetten i trädet här utanför sätter fart. Natti.
Partners som bidrar med information, produkter och annan hjälp till Vätternrundans ambassadörer är Aktivitus, Bianchi, Craft, Crescent, Enervit, Peppster, Shimano, Stadium, Thule och Oakley.
