Vänern runt blev ett mycket bra genrep inför Tjejvättern! Att hänga med klubbkamraterna 3 dygn i sträck; cykla ihop oss, uppleva haverier, dela glädjen till cyklingen, lagarbetet och tiden av sadeln ger en känsla av samhörighet och vänskap som jag endast upplevt när jag spelade ishockey (för miljoner år sedan!).

Dag 1

På starten slussades grupp efter grupp iväg och till slut blev det vår tur. Vi rullade ut ur Örebro med sikte på målet: Åmål, 23 mil senare!

Packningen lastad, väntar på start.

Jag var nervös, hur skulle jag klara av dessa långa sträckor, hur skulle kroppen reagera? Jag har haft en del problem med kramp tidigare. Denna gången laddade jag med extra magnesium och det höll! Sedan är det omöjligt att säga vilken exakt insats som avhjälpte krampen. Att jag hunnit få fler mil i benen av olika intensitet har givetvis haft betydelse.

Landskapet kring Vänern i det bästa tänkbara sommar-vädret är makalöst vackert! Sverige är vackert! Solen, rapsen, sommar-skuggorna och ljumma vindarna flög rakt in i hjärtat och fyllde på energin.

I depåerna möttes vi av glada tillrop och leenden från personalen – vilket gäng! Alltid glada och redo att hjälpa till langade de fram dryck, bullar, korv och godis. In med maten och fylla på vattenflaskorna sedan upp på sadeln och iväg igen!

Njuter på en gräsplätt i depå

Jag kunde knappt tro mina ögon när jag tittade ner på tripmätaren och såg att klockan slagit 17.00! ”Vi har cyklat hela jäkla dagen!”, jag skrattade till för tiden hade verkligen flugit förbi. Ca timme senare rullade vi in i Åmål väldigt nöjda och glada. Det blev häng i solen på en uteservering och sen dusch och mat på skolan där vi skulle övernatta.

Självklart körde jag lite rörlighetsträning i korridoren innan sängdags och gav även några lagkamrater lite YFR behandling – viktigt att ta hand om varandra!

Superkompensation på posten!

Min kropp höll för de första 23 milen, jag kände mig oförskämt pigg och fräsch när vi hade nått Åmål. All strukturerad träning hade verkligen gett utdelning! Och jag har fått den superkompensation jag hoppades på efter tuffa träningsveckor, sjukdom och vila.

Dag 2

Sov hyfsat bra för att vara i ett klassrum med 14 små-snusande tjejer på knarrande luftmadrasser 🙂 Eftersom jag vaknade först smög jag ut i korridoren och väckte kroppen med lite stretch och rörlighet. Utanför fönstret skrek måsarna i skyn, det var redan varmt ute.

Etappen startade med ett fantastiskt parti av böljande uppför- och nerför i ”Brudfjället”.  Här körde vi fri fart och jag drog iväg på jakt efter Anna, Camilla och Monika som kommit iväg lite snabbare! Det var galet kul cykling, bara att gasa på och försöka jobba sig ikapp så många som möjligt på vägen 🙂

När vi bara hade 4 mil kvar till Mariestad och målgång kände jag ett hugg i höger knä. Det hade stramat och känts stelt men nu kom en smärta som hindrade min cykling. Mot min vilja sade jag till om smärtan och lade mig längst bak. Det kändes som ett nederlag först, att bli begränsad och sinka gruppens tempo. Men sådant tänkande hjälper inte och jag vände det till att jag klarat många mil utan problem och om jag kunde cykla mig i mål så skulle jag vara riktigt nöjd.

Många selfies blir det!

Varenda bula och ojämnhet i vägen skapade smärta i knäet och jag lade allt fokus på att cykla så jämnt jag kunde. Mätaren tickade långsamt uppåt mot 22,6 mil och då dök målgången upp – tack! Efter dusch och mat tog jag en massage – så skönt och välbehövligt.

Dag 3

Gröt med sylt och mjölk, färsk fralla med ost, korv och grönsaker, ägg med kaviar, kaffe. Mmmmm. Smörja in sig med solskydd och rumpsalva (tack Pro Salus!), dra på sig utvalda cykelkläder och ladda bakfickorna med alla nödvändiga prylar för dagen.

Inför sista etappen var stämningen hög, för solen var framme idag igen och vi skulle ha vinden i ryggen nästan hela vägen till mål! Vi gick ut hårdare och jobbade på fin rytm i den belgiska kedjan. Om cyklingen återger livets med- och motgångar så var denna dag en fullträff i medgång! Knäet kändes bra och jag kunde köra på hårt.

Första depå redan efter dryga 4 mil, tuta lite saltgurka och en bulle sedan drog vi rätt snabbt iväg igen. En bit in på delsträcka 2 bestämde vi att tempot skulle ökas för de som ville köra på! Pulsen drevs upp och flåset fick jobba – sådan jäkla bra känsla! Med bra pepp fick vi varandra att driva på hela vägen fram till depå 2.

Sedan var det bara 6 mil kvar, av 58! Att rulla i mål där vi startat 2 dagar tidigare kändes nästan konstigt, var vi redan tillbaka?! Det hade gått så lätt och så fort denna sista dag, och nu var vi hemma!

Medaljen i hand

Speakern annonserade vår målgång, musik spelades, hela gruppen stod still och bara kramade om varandra – vilken lycka! Medalj, fotografering, lag-prat och sedan dusch och mat. Lika intensivt som starten på fredagen tagit fart, lika snabbt var äventyret över och vi spreds som frön med vinden. Gotlänningen for mot båten, kaptenen mot en väntande fest och jag satt kvar med Monika och Jessika som inte hade lika bråttom.

I mål på Vänern runt 2017!

Lagom till att jag packat in allt i bilen och hört av mig till vännerna jag skulle övernatta hos så kom regnet. Hela helgen hade solen strålat över oss och nu föll dropparna på cykeln på taket. Vilken tajming 🙂

Tack för äventyret Sub XX tjejer, med er är livet extra roligt!

Cyklosofi

Jag har så här efter Vänern runt funderat kring varför cyklingen är så viktig för mig, varför den betyder så mycket…

Cyklingen konkretiserar livet i stort; att ta sig igenom toppar och dalar, med- och motvind, förlora kraft och återhämta sig, ta hjälp av sin omgivning och att arbeta hårt för sitt lag – familjen. Kanske är det därför cyklingen får sådant genomslag, för att känslorna det ger är lika varierande och kraftfulla som dem i livet. Men även för att den förenklar livet – allt du går igenom kokas ned till att handla om en given insats – att ta sig från A till B med sitt lag, gemensamt, oskadda, snabbt, säkert och snyggt!

Jag tror att man i cyklingen, med lagarbetet det kräver, liksom bearbetar livet och relationer, drömmar och rädslor utan att fatta att det är det vi gör – en sorts cykelterapi 🙂

10 dagar kvar

Nu är det endast 10 dagar kvar tills vi står på startlinjen på Tjejvättern – jag längtar! För att ha koll på allt som händer och vart du kan få hjälp med olika saker, kolla in Vätternrundans eventguide. Det är alltså ingen panik om du glömmer någon detalj, i Motala finns både prylar, kunskap och viljan att hjälpa till! Men jag kommer definitivt se över cykeln och packningen några gånger extra innan jag reser söderut 🙂

Ses snart igen!

Partners som bidrar med information, produkter och annan hjälp till Vätternrundans ambassadörer är Aktivitus, Bianchi, Craft, Crescent, Enervit, Peppster, Shimano, Stadium, Thule och Oakley.