I tre filmer förra året följde Cykla.se Ing-Marie Bengtsson från Löddeköpinge och hennes väg mot målet i Motala. En väg kantad av bakslag som lunginflammation, en otäck vurpa och yrsel, men Ing-Marie gav inte upp. Under Cykelveckan blev det tre genomförda lopp, men vad hände sedan?
Ing-Marie Bengtsson var supertaggad inför sitt andra lopp runt Vättern, den här gången för första gången tillsammans med en grupp.
Men en envis lunginflammation och därefter en vurpa som orsakade hjärnskakning och flera veckors yrsel, satte stopp för drömmen.
Trodde hon.
Ing-Marie blev allt starkare och var fast besluten att genomföra loppet på egen hand. Men bara två veckor före Vätternrundan 300 km fick hon en förfrågan från en Sub 14-grupp; vill du cykla med oss?
Svaret blev ett rungande ja och när Cykelveckan var över kunde Ing-Marie räkna in såväl Vätternrundan, under 14 timmar, som Tjejvättern och Halvvättern.
Du passerade mållinjen i Motala tre gånger under Cykelveckan (Tjejvättern, Halvvättern och Vätternrundan) – berätta om känslorna!
– Jag bara skrek rakt ut efter Vätternrundan! Jag var rörd till tårar och kände en oerhörd stolthet. Det var spontan glädje och hela faderutten. Vi gick i mål på 13.52 och känslorna bara svallade över. Det var fantastisk att cykla i mål tillsammans.
– Det fanns lite oro inför första starten, Tjejvättern, men jag klarade den under fyra timmar och efter att ha trampat ur benen från Motala till campingen i Vadstena var kroppen redo för Halvvättern dagen efter.
Lunginflammation, svår vurpa och ihållande yrsel… du hade en tuff resa fram till själva loppen?
– Ja, men det var inte svårt att ladda om när jag väl blev frisk. Jag hade kört Vätternrundan året innan och nu var jag så peppad på att komma runt igen.
– Jag tränade dagligen och varvade hög- och lågintensiv träning. Jag skulle klara det!
Så du blev inte skrämd av vurpan?
– Nej, jag är en vinnarskalle och kände bara att jag måste upp på cykeln igen. Jag ville ju inte missa den härliga cykelfesten i Motala med alla som står längs vägen och hejar, stämningen och upplevelsen. Vi åker alltid upp dagen före bara för att bygga upp förväntan.
Hur ser din cykelvardag ut i dag?
– Det har varit fullt på jobbet med långa dagar, så hittills i år har jag nog bara kommit upp i runt 50 mil, men det kommer. Dessutom vill jag inte cykla i grupp på grund av coronaviruset eftersom min make är i en riskgrupp.
Hur reagerade du på att det inte blev någon vanlig Cykelvecka?
– Först tänkte jag bara ”åh nej”, jag tror inte riktigt att jag förstod allvaret i det hela.
– Det är verkligen skittråkigt, men självklart gjorde de rätt som ställde in, det gick inte att göra på något annat sätt. Nu gäller det bara att allt planar ut.
Har det påverkat ditt cyklande?
– Absolut! Cykelveckan är min morot, det som gör att jag håller i gång. Jag behöver ett lopp att sikta och sträva mot.
– Men det kommer ju ett nytt år med en ny Cykelvecka och då kommer jag att vara på plats.
Det är verkligen fantastiskt att cykla, allt man ser, doftar och hör. Att höra däcken som sjunger i asfalten är nog det bästa ljudet som finns.
I år finns möjligheten att i stället delta i Min Vätternrundan, att cykla loppen under Cykelveckan på hemmaplan. Det kanske kan vara något?
– Njae, men faktum är att många av oss som skulle ha kört Vätternrundan tillsammans i sommar har kommit överens om att träffas hos vår kapten Pontus ”Pebben” Eriksson och cykla cirka 18 mil tillsammans den dagen. Men jag är i nuläget, i början av maj, högst tveksam till om jag vågar – på grund av Corona…
Om vi ser tillbaka till Vätternrundan 2019, vad var roligast och jobbigast under loppen?
– Bäst var att träffa gruppen på torget i Motala. Jag hade aldrig träffat dem innan, jag fick ju inbjudan bara två veckor tidigare, så det var verkligen jätteroligt. Och så känslan av att ”nu äntligen är det dags”. Sedan var vädret toppen vilket gjorde hela resan runt sjön helt fantastisk.
– Det jobbigaste, och dummaste, var att jag inte fyllde på min vattenflaska en enda gång efter Jönköping. Jag ville inte som ensam kvinna i gruppen förstöra för gänget genom att tappa tid vid toabesöken, men det fick jag sota för i den 30-gradiga värmen. Med facit i hand borde jag ha sagt till…
Fanns det tillfällen under loppet när du tvivlade?
– Med tre kilometer kvar sa kroppen ifrån på grund av vätskebrist. Det var inte så att jag ville kasta bort cykeln och lägga av, så illa var det inte, men jag var yr och trött.
– I mål skulle jag, på något sätt, men jag sa till de andra att de skulle åka före mig. Men det gjorde de inte och tillsammans kunde vi passera mållinjen i Motala.
Hur ser din cykelframtid ut?
– Jag har tre mil till jobbet, så jag lägger in pendling dit lite då och då. Sedan blir det cykelträning på egen hand. Det är verkligen skittråkigt, jag saknar att cykla i grupp, men nu har jag Cykelveckan som hägrar nästa år och då känns det lättare.
– Det är verkligen fantastiskt att cykla, allt man ser, doftar och hör. Att höra däcken som sjunger i asfalten är nog det bästa ljudet som finns.
Det är ju tradition för er att bo på Vadstena Camping under Cykelveckan. Hur kommer ni att göra i år eller är det 2021 som gäller?
– I år har vi tyvärr bokat av och det känns lite konstigt, men självklart kommer vi tillbaka nästa år. Veckan i Motala och på Vadstena camping är för mig årets höjdpunkt. Jag brukar ställa klockan på några minuter före midnatt dagen före de släpper stugorna för att boka. Det är samma stuga varje år som gäller.
– Och nästa år är målsättningen klar: Tjejvättern under 3.52, som var min tid förra året, Halvvättern under sex timmar och hela varvet under 13 timmar. Och jag ser fram mot dem alla tre!
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Robin Pagmar, privat
Film: Robin Pagmar
