I tre filmer förra året följde Cykla.se Motalabon Johan Svensson och hans väg mot målet i Motala. Mot alla odds cyklade han Halvvättern trots att han knappt ett år tidigare var nära att bli förlamad efter en cykelolycka. Men vad hände sedan..?
Johan Svensson kan bland annat skriva in 17 genomförda Vätternrundan 300 km och elva Halvvättern på sitt cykel-CV.
Men hösten 2018 höll hans cyklande på att få ett dramatiskt slut.
Under ett distanspass med sina kompisar vurpade Johan. Han landade på huvudet och kände direkt att något hade gått fel.
Röntgen visade att både nacke och ryggrad var hela, men att ryggmärgen mellan kota tre och fyra delvis var förstörda.
Stegvis kunde Johan börja röra sig mer och mer. Rehabiliteringen överraskade sjukvårdspersonalen, men inte Johan som envist kämpade på för att bli bättre.
Knappt ett år senare stod han på startlinjen för att cykla Halvvättern.
Berätta om känslan när mållinjen passerades i Motala.
– Det var både en befriande och skön känsla. Nu kunde jag bocka av ett av mina delmål. För ett år sedan var det rehab som gällde, nu är det fokus på full fart framåt.
– Jag har mer och mer börjat tänka på hur allvarligt det var och vilken tur jag hade. Jag kan får en kall känsla i kroppen när jag tänker på det, men kroppen är fantastisk som kan klara sådana här extrema saker.
Hur tuff var resan fram till själva loppet?
– Den har varit tuff, riktigt tuff. Nu håller jag igång för att försöka utvecklas än mer och bli allt starkare.
– När jag tittar i min träningskalender från före olyckan hade jag aldrig tränat så mycket som jag gjorde då. Den träningsdosen har jag hållit i sedan dess, men i dag är betydelsen av träningen viktigare eftersom jag ser effekten av den på ett annat sätt.
Hur mår du i dag?
– Vissa dagar är jättebra, vissa är skit, men fysiskt sett tycker jag att det är helt okej, framför allt styrke- och rörlighetsmässigt.
– Jag har fortfarande nervsmärtor i högersidan och så behöver kroppen mycket vila för att återhämta sig, men det är något som jag får lära mig att leva med.
Hur mycket cykling blir det nu för tiden?
– Jag försöker att göra någon form av träning varje dag och i princip blir det bara cykling och styrketräning.
– Bara under årets första fyra månader blev det runt 500 mil på cykelsadeln.
Oj..?
– Det är så himla kul att cykla, så det kommer jag inte sluta med. Jag har aldrig cyklat så mycket som jag har gjort i år och det är ett tydligt tecken på att jag tycker om det.
Finns det nya lopp inplanerade?
– Målet var att köra Halvvättern även i år, och eventuellt Siljan Runt, men nu är båda inställda. I nuläget är siktet inställt på Halvvättern nästa år.
I år blev det ingen vanlig Cykelvecka. Hur reagerade du på det?
– Det är riktigt tråkigt, så klart, och visst blev jag besviken. Jag bor ju i Motala och ser hur stor betydelse Cykelveckan har för staden. Då menar jag inte bara för näringslivet, utan även för den stämning som sprids under veckan.
– Men beslutet att ställa in var helt rätt. Det fanns inget att sätt att göra.
Jag visste – och kände – att jag skulle klara av det, framför allt tillsammans med gänget som jag cyklade med. Alla skulle cykla i mål.
I år finns möjligheten att i stället delta i Min Vätternrundan och cykla loppen under Cykelveckan, men på hemmaplan. Kan det vara något?
– Absolut! Här finns ju fördelar med att kunna göra det när solen skiner, säger Johan med ett leende.
Hur har olyckan påverkat det ditt eget cyklande?
– I stunden, när jag sitter på cykeln och kroppen inte svarar som jag är van vid, är det jobbigt. När jag blir trött påverkas min vänstra sida och då kan jag känna en slags besvikelse.
– Samtidigt är jag glad över att det inte blev värre, jag hade tur i oturen. Dessutom har jag tur att cykla med personer som jag ofta tränar tillsammans med. De ser när jag inte är på topp och får mig att fokusera på det positiva. De är otroligt hjälpsamma och det är jag väldigt tacksam för.
Om vi ser tillbaka till Halvvättern 2019, vad var roligast och jobbigast under loppet?
– Roligast var att jag kunde genomföra det, tillsammans med det här härliga gänget och mina båda pojkar.
– Själva loppet var inte jobbigt i sig, det flöt på bra hela tiden. Vi cyklade förbi platsen där olyckan hände och där har jag inte cyklat sedan dess. Det var en speciell känsla.
Fanns det tillfällen innan och under loppet när du tvivlade?
– Nej, jag visste – och kände – att jag skulle klara av det, framför allt tillsammans med gänget som jag cyklade med. Alla skulle cykla i mål.
Är du på plats under Cykelveckan 2021?
– Ja, det kommer jag garanterat att vara. Förmodligen blir det Halvvättern igen, det är en lagom sträcka.
Inga fler Vätternrundor?
– Just nu vet jag vet inte, vi får se. Men jag cyklade faktiskt runt Vättern senare på sommaren förra året, tillsammans med gruppen. Vi körde alternativa vägar från Karlsborg och hemåt, bland annat den nya sträckningen bara för att ha testat den.
– Jag var först lite tveksam till om det skulle funka, hur skulle kroppen klara det? men det blev en helt magisk dag. Vi kom runt efter tio timmars cykeltid, men den dagen var inte farten det viktiga.
Text: Thomas Bergkvist
Foto och film: Robin Pagmar
