I höstas var Johan Svensson nära att bli förlamad efter en cykelolycka. Nu – inte ens ett år senare – cyklar han Halvvättern. Och han var taggad vid starten.
– Överlevnadsinstinkten hos människan är helt fantastisk. Det här ska bli skitkul, säger han.
Han har genomfört sjutton Vätternrundan 300 km och tio Halvvättern genom åren. Men att cykla 30 mil runt en sjö är inget mot den kamp som Motalabon Johan Svensson har ägnat sig åt under det senaste året. Sedan den dagen förra hösten när han körde omkull under en träningsrunda med cykelkompisarna.
– Vi var ute och tränade ett gäng, skulle köra ett distanspass. Det blev en vurpa i gruppen, tre–fyra cyklister framför mig och jag hann inte stanna. I stället körde jag in i dem och flög över dem med cykel och allt, säger Johan.
Han landade på huvudet och kände direkt att någonting var sönder.
– Jag var vid medvetande hela tiden och det bara surrade i kroppen, jag kunde inte röra på mig. Det var fruktansvärt. Jag har ju vurpat förut, men då har det varit skrapsår och såna saker. Men ja, nu kände man att ”var det så här det skulle sluta, som en grönsak”.
Ett litet hopp kom i ambulansen, där Johan började kunna röra sitt ena finger när sjuksköterskan kramade om hans hand.
– Min första tanke där och då var att jag i alla fall skulle kunna köra permobil i framtiden. Men överlevnadsinstinkten är stor hos människan, och det har jag tagit med mig under hela rehabiliteringsperioden.
På röntgen konstaterades att både nacken och ryggraden var hela. I stället upptäcktes en inkomplett ryggmärgsskada, som innebär att nervförbindelserna mellan kota tre och fyra delvis är förstörda. Men han kunde röra sig, mer och mer.
Rehabtiden har överraskat de flesta. Inte minst sjukvårdspersonalen. Steg för steg har han blivit bättre, mål efter mål har uppnåtts – långt tidigare än vad alla har trott. Utom han själv.
– Han är envis. Riktigt envis. Men det är nog också det som har gjort att det har gått så pass snabbt som det har gjort, säger flickvännen Madelene.
Skadan syns inte direkt utåt, något Johan själv kan uppfatta som lite påfrestande ibland. Men det har orsakat kraftiga men. Kraften finns inte där som förr, han äter mängder av tabletter och har skakningar på vänster sida.
Men han kan cykla. Och han vill cykla.
– Det handlar om mitt välbefinnande. För min tränings skull, att jag ska kunna hålla i gång och fortsätta vara aktiv. Men kanske allt för det sociala.
Det var det som en gång fick honom att börja med sporten som har följt honom genom livet. Han började cykla när han inspirerades av sin pappa som bland annat cyklade Vätternrundan. Det har han nu fört över på sina söner, som har ärvt sin pappas brinnande cykelintresse.
– Det är en sådan sport som man kan utöva med sina barn – och sina föräldrar. Nu cyklar visserligen inte min pappa så mycket längre, men förr var det så att man kunde träffas, träna en helg och sedan åka hem och äta söndagsmiddag. I dag är höjdpunkten när jag kan cykla med båda mina grabbar.
Nu står Johan på Halvvätterns startlinje för elfte gången. Inte ens ett år efter den svåra olyckan som höll på att göra honom förlamad. Och då står återigen det sociala i fokus. Tillsammans med omkring 25 nära vänner och familj, däribland flickvännen Madelene och hans två söner, ska han ta sig igenom de 15 milen runt Östergötland.
Text och foto: Pierre Henriksson
Se Johans resa i Vägen mot målet i Motala
Missa inte dokumentärserien Vägen mot målet i Motala där du har fått hänga med i Johans resa mot Halvvättern efter olyckan. Under våren har du även kunnat följa nybörjaren Sofia Karlsson som ska debutera i Vätternrundan 300 km och 55-åriga Ing-Marie Bengtsson, som efter premiären i fjol nu ska cykla för andra gången.
