56-årige Jonas Bohr ville prova ett, för honom, nytt upplägg under årets Vätternrundan 315.
Målet var ännu ett snabbt lopp, men den här gången utan draghjälp från något team.
Hur det gick? Jonas klarade målsättningen alldeles strålande!
Hallå där, Jonas. Du siktade på en tid under 8.30 och cyklade i mål på 8.10. Jag antar att du är mer än nöjd?
– Det är jättesvårt att på förväg veta vad man ska förvänta sig, det är trots allt galet långt, men det var verkligen häftigt på många sätt.
– Innerst inne hade jag till och med en vision om att komma ner under åtta timmar. Efter 25 mil trodde jag att det skulle gå vägen, men jag underskattade sista milen och blev rejält trött. Men självklart är jag väldigt nöjd med min prestation.
Din sluttid innebär drygt 39 kilometer i timmen i snitt – utan draghjälp?
– Ja, det flöt på bra trots att jag var ensam. Jag låg på 40,5 kilometer i timmen i snitt vid 24 mil. Då hade jag cyklat på 85 procent av min maxpuls i över i sex timmar vilket i princip är omöjligt att fortsätta med, så efter backen upp till Zinkgruvan var jag vidrigt trött och rejält mör.
Gick loppet enligt planerna från start till mål?
– Jag startade direkt efter Team Serneke. Det gick fort som tusan ner till Jönköping, 44 till Ödeshög och 45 vid infarten till Jönköping, och det tog sex mil innan Team Mustasch körde om mig. Vindmässigt var det tufft från Bankeryd till Fagerhult och Hjo, men annars gick det bra.
– Det jobbigaste var att min vätskebehållare som jag hade på magen läckte efter ett byte i Karlsborg. Sportdrycken hamnade innanför kläderna och jag var tvungen att stanna vid Zinkgruvan och plocka bort behållaren eftersom jag var rädd för skavsår. Där tappade jag tre minuter och det stressade mig en del.
Mycket tuffare att köra solo
Hur var känslan när du rullade in i Motala?
– Det var jäkligt mycket tuffare att köra själv och jag har aldrig varit så trött som i år. Framför allt var det enormt stor skillnad i backarna. Som soloåkare märktes det tydligt att det är mycket upp och ner under loppet.
– Men samtidigt var det oerhört skönt att komma i mål. Jag har fått så mycket gensvar och det är roligt att inspirera andra. Det är aldrig för sent att börja träna.
Det har gått några dagar sedan loppet, hur mår kroppen?
– Lite ”dagen efter-känsla” och några skavsår, men på det hela taget har jag återhämtat mig och mår bra. De var svårt att sova natten efter loppet, men jag har både spelat golf och cyklat till och från jobbet, så det känns fint.
– Jag var sliten i armarna mot slutet av loppet, framför allt i mina triceps, men det har också släppt.
Står du på startlinjen nästa år också?
– Just nu väntar jag nog med att ta det beslutet, men det var inte min sista runda. Dock blir det inte på det här viset, i alla fall inte som det känns i dag.
– Däremot har jag aldrig stannat i någon av de vanliga depåerna under mina lopp, så det skulle vara roligt att göra. Att cykla rundan lite mer avslappnat, stanna för att fika, äta och prata med folk. Precis det som är själva Vätternrundan. Men det är lätt att säga nu. När tävlingsdjävulen kommer fram vet man aldrig vad som händer…
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat
