Emil Melkerssons och Cai Vogls gemensamma resa genom idrotten handlar inte bara om att prata tider, watt eller nästa träningspass.
Det handlar lika mycket om vänskap, tillit och stöttning.
– Jag har Cai att tacka för att jag började med idrott. Jag hade aldrig klarat en Iron Man utan honom, säger Emil.
På förmiddagen den 13 juni är de två av 37 laddade cyklister som ska cykla runt Vättern tillsammans med Team Mustasch – och de ska göra det på åtta timmar, det vill säga med en snitthastighet på cirka 40 km/h.
Team Mustasch har länge varit ett stort mål för båda. De som har lockat är de snabba grupperna, den tajta lagkörningen och känslan av ett homogent lag som arbetar tillsammans.
– Man lägger mycket förtroende i andras händer när man cyklar på det här sättet och kan vi göra det på 7.55 kommer jag att bli överlycklig, säger Emil.
Allt började på deltidsbrandkåren i småländska Hestra. Cai började 2013, Emil två år senare. När de hamnade i samma grupp 2018 växte vänskapen fram mellan larm, övningar och vardagssnack.
– Jag tränade inte jättemycket då, det var Cai som började hetsa mig om att börja springa och cykla. Jag var en liten latmask, säger Emil.
– Ja, du spelade ju innebandy…, kontrar Cai snabbt.
Många, många träningstimmar tillsammans
Om Cai vid den tiden redan var en fullfjädrad uthållighetsatlet tog det ett par år innan det lossnade för Emil. Han köpte visserligen sin första landsvägsracer 2018, men det dröjde ett par år innan islossningen kom och han började satsa på idrotten.
– Sedan dess har vi lagt ner några träningstimmar tillsammans. Cai sa bara, ”titta här, nu kör vi”. Jag har glott på texten i ländryggen på Cais bibs i många mil…, säger Emil och skrattar.
– Åja, du gör så jag kommer ut och fortsätter nu när man är till åren och egentligen för gammal för det här, säger Cai.
Sedan dess har deras individuella idrotts-cv fyllts på med såväl Superklassikern (samtliga lopp på under 20 timmar) som flertalet Vasalopp, hel- och halv-Iron Man och Vätternrundan.
Men i år väntar något nytt, Vätternrundan med Team Mustasch. Mycket tack vare inspiration från Gnosjöbon Oscar Claesson som förra året gjorde en Superklassiker på en ny rekordtid, 13 timmar och 44 minuter.
– Oscar cyklade med Team Mustaschs 7.30-grupp och jag tror att det är på den vägen vi ska gå. Så jag sa till Cai att ”vi kör Klassikern och försöker få en plats med teamet”, säger Emil.
– Jag har försökt komma med i den gruppen, men inte lyckats få någon plats. Nu ska det bli jättekul med 8-gruppen, så siktar vi på den snabbare gruppen nästa år, säger Cai.
Teamet träffas första gången vid start
Att cykla 315 kilometer är en bedrift i sig, vad driver er att göra det på åtta timmar?
– Människan har alltid velat göra saker längre, bättre, snabbare… och klarar vi det på åtta timmar är målet att göra det snabbare nästa gång. Och när den belgiska kedjan går perfekt kommer vi att klara det bra, säger Emil.
– Dessutom lockar den nya banan. De sista 1,5 milen sägs ju vara lika kuperade som resten av banan… det ska bli spännande att se och uppleva, säger Cai.
Med bara några veckor kvar till loppet pågår uppladdningen för fullt. Emil och Cai har tränat med några av medlemmarna i laget, men långt ifrån alla. Första gången som samtliga 37 träffas är på startlinjen.
– Det är givetvis speciellt, men vi kan alla cykla i klunga, så det gäller bara att hjälpas åt och vara rak och ärlig under tiden man kör. Skratta får vi göra när vi kommer i mål, säger Emil.
Hur är det med nerverna? Fladdrar det några fjärilar i magen?
– Inte nu, men jag kommer vara nervös, galet nervös. Det var länge sedan man stressade kroppen på det här viset. Att cykla själv en sak, att ligga i en klunga och inte kunna styra loppet som man själv vill ha det är en annan sak, så det gäller att vara alert, säger Cai och får medhåll av Emil:
– Jag kommer att vara både nervös och överladdad. Du är så fokuserad på att kedjan ska snurra och att inte cykla in i personen framför dig, men samtidigt är det något som driver en, att man vill hjälpa laget. Visst är det mentalt, man är bra jäkla trött i både skallen och benen efter målgång, men den känslan är svår att slå.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat