Han upptäckte sporten för omkring fyra år sedan. Nu är Jonas Birdfield en av Europas snabbaste på att cykla höghjuling.
– Det är en jädra häftig känsla, säger han.
I början av september arrangerades EM i höghjulingscykling i belgiska Oudenburg. Med blågula framgångar, där två svenskar placerade sig topp sju. Medan Per-Olof Kippel, en av pionjärerna inom höghjulingar i Sverige, kom femma placerade sig Jonas Birdfield två platser bakom.
– Det var så otroligt varmt och hög luftfuktighet, så pulsmätaren var på rött i 30–35 minuter i finalen. Men bland de tio bästa är godkänt, med tanke på min träningsmängd och ålder, säger Jonas och skrattar.
Bygger egna cyklar hemma i Värnamo
Den 54-årige konstnären har alltid varit intresserad av cyklar och bygger dessutom egna modeller hemma i Värnamo. När han kom i kontakt med Per-Olof Kippel under en cykelmässa blev han snabbt fascinerad av de gammaldags hojarna, vars historia sträcker sig ända till 1860-talet.
– Jag gillar vintage-stuket och höghjulingarna har en viss charm. Det är udda, lite farligt och ger en härlig tjusning att sitta så högt upp och trampa. Jag körde mycket rally tidigare och jämför man med det så ger det ungefär samma kick, säger Jonas.
Höghjulingen som han tävlar på har varken bromsar eller växlar, vilket kan vara en utmaning med stora hjul – framför allt i uppförsbackarna.
– Du släpper aldrig tramporna, och går det tungt är det bara att trampa ned hög kadens. Optimalt är att ha ett så stort framhjul som möjligt. Jag kör på 54 tum, vilket egentligen är lite för stort för mig med tanke på att jag har ganska korta ben. Men på flacken går det ganska snabbt.
Håller kontakten via Facebook-grupp
Där kan hastigheten nå uppemot 50 kilometer i timmen. Och under en tävling kan det bli rejält med action. För Jonas var årets EM det första mästerskapet för honom på den här nivån.
– Jag började för att jag insåg att jag hade gått upp i vikt och behövde motivation till att börja träna. Men jag gillar tävlingsmomentet. Det är kul att visa för mig själv att jag behåller min galenhet.
– Sedan är det ganska häftigt att komma ut på sådana här tävlingar och se att det är trots allt är ganska många som håller på med det här runt om i världen.
I Sverige räknar Jonas till att det är ett 20-tal som cyklar höghjuling regelbundet. De håller kontakten via Facebook och försöker träffas för att cykla ihop emellanåt. Men vanligtvis får han träna på egen hand – även om han ofta får stor uppmärksamhet från medtrafikanterna.
– De allra flesta som jag möter har aldrig sett något liknande. Bilar kör upp bakom mig och filmar, andra stannar mig och frågar om de får prova. Ibland kan det vara påfrestande, men man förstår ju också att de blir nyfikna.
Känns mest i ländryggen och armarna
Det längsta han har kört under ett och samma tillfälle är sexmilsloppet Vidöstern runt, i de småländska hemtrakterna.
– Jag steg inte av en enda gång, säger Jonas stolt.
Var känns det i kroppen efteråt?
– Det är framför allt jobbigt i ländryggen och armarna. Eller egentligen hela kroppen. Man sitter ju som en groda på de där cyklarna.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Matthew Trott, Nick Joneckheere
