Det finns ingen gräns!
En devis som parastjärnan Anders Olsson, 53, lever efter till fullo.
– Med stark vilja kommer man långt, säger Anders som efter en ryggskada reste sig på nio och blev en av Sveriges främsta handikappidrottare.
Nu är målet att armcykla runt Vättern på under tio timmar.
Flerfaldig guldmedaljör från Paralympiska spelen, världsmästerskap och svenska mästerskap. Världsrekord i mängder och ett antal storartade idrottsliga bedrifter därutöver, framför allt i favoritgrenen simning.
Inte undra på att han kallas för Järnmannen.
Resan till den idrottsliga toppen började 2002 när kompisen Tommy Johansson gav honom en knuff i rätt riktning. En kärvänlig knuff med destination Vansbrosimningen.
Anders simmade i mål på 98:e plats – av 3 000 icke-handikappade simmare – och ett helt nytt liv såg dagens ljus.
– Det var där vändningen kom. Mellan 1997 och 2002 är det inte många dagar som jag kommer ihåg. Efter sju år med morfin var jag en sängliggande morfinist, säger Anders.
De fem åren som Anders pratar om var nattsvarta. Ryggskadan som han hade ådragit sig i tioårsåldern hade gjort sig påmind och Anders tvingades att steloperera ryggen, men smärtan fanns kvar.
Rehabtiden innebar sängliggande med mängder av starka mediciner för att döva smärtan.
Då kom nästa smäll.
Under en operation gick en ryggmärgsbedövning fel, Anders fick en blödning och blev förlamad från midjan och neråt.
– Jag minns en vägg där det var målat en tunnel. De sa till mig att ”till slut kommer du att se ljuset i tunneln”, men jag tänkte bara att ”vad är det där för skitsnack”.
– Det tog tid, men efter Vansbro började jag förstå vad de menade med den där målningen.
Vändningen innebar träning i stället för morfin. Efter tuffa dagar och nätter av smärta provade Anders en armcykel i garaget och kände att träningen hade samma effekt som medicinen.
– Jag armcyklade var tredje timme, dygnet runt, för att ta bort smärtan. Det var tufft, men jag mådde bra. Kroppens endorfiner såg till att smärtan försvann.
Jag minns en vägg där det var målat en tunnel. De sa till mig att ”till slut kommer du att se ljuset i tunneln”, men jag tänkte bara att ”vad är det där för skitsnack”.
Månader gick och tack vare träningen kunde Anders helt sluta med morfin. I stället blev armcykling och simning det som skulle visa sig vara det där ljuset i tunneln.
Resten är svensk idrottshistoria.
En vanlig cykel byggdes om till en armcykel och Anders kunde känna smärtfri frihet.
– Tack vare cyklingen kunde jag vara ute igen, träffa folk, känna dofterna i skogen. Jag tänkte att ”tänk att jag skulle kunna träna ändå, trots att jag är sådan här…”
Innan skadan tävlade Anders i triatlon och det var som besökare under ett triatlon-VM som han träffade den svenska triatleten Lena Wahlqvist. Hennes tips var att Anders kunde fortsätta med sporten trots sitt handikapp.
Här fick Anders upp ögonen för handikappidrott där simning och triatlon blev hans första sporter. Han anmälde sig till handikapp-SM, ställde upp i åtta grenar, och vann samtliga. Två år senare, 2004, fanns han på plats i Aten och Paralympics.
Tävlingarna i Grekland slutade med ett guld och två brons.
– Jag har under åren lärt mig att det inte är muskler som krävs för att man ska lyckas, det är vilja. Och det är något som jag har verkligen har fått efter olyckan.
Sedan dess har Anders armcyklat Vätternrundan fyra gånger, åkt Vasaloppet, simmat 28 mil på Klarälven på tolv dagar och vunnit en simtävling, som ende handikappade i loppet, mellan Alcatraz och San Francisco i USA.
Anders skrattar och berättar gamla minnen från de olika loppen. Om mannen som åkte Vasaloppet och som ropade ”Du ska vara glad du som får sitta ner!” när han tröttkörd blev omkörd av Anders i en uppförsbacke.
Eller om simningen i Klarälven när någon tyckte att han skulle avbryta eftersom det bara var sex grader varmt i vattnet. ”Du kommer dö i den här kylan.” ”Är jag död?” ”Nej.” ”Då fortsätter jag.”
– Det är med humor som vilja. Har man det, så kommer man långt, säger Anders.
Förutom träning och tävling blir det också en hel del föreläsningar för att få personer med handikapp att lyfta sig mentalt, att visa att det verkligen går.
– Jag vill visa att idrott kan bli början på något nytt bara viljan finns där. Och folk lyssnar, även om det kanske måste sjunka in lite till en början, och det ger mig en underbar känsla, säger Anders.
Och så var det det här med Vätternrundan och den magiska gränsen tio timmar. Anders har varit nära vid tre tillfällen, det har bara diffat på minuter, men nu vill han verkligen att sluttiden ska inledas med en 9:a.
– Jag har tyvärr drabbats av njursten under våren och även fått en nervskada i armen vilket har påverkat träningen, men jag ska göra allt jag kan för att lyckas, säger Anders.
– Nu är jag anmäld i en Sub 10-grupp och kan jag bara ligga med i en klunga, så kan det här loppet bli riktigt trevligt.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat
Anders Olsson
Ålder: 53 år.
Familj: Hustrun Annika och sonen Andreas.
Bor: Hagfors.
Tävlar för: Skoghall.
Meriter (i urval): Tre guld, ett silver och tre brons på Paralympiska spelen, två VM-guld och ett VM-silver. Utsedd till Årets idrottare med funktionshinder på Svenska Idrottsgalan 2008 och 2010. Anders har förbättrat sina världsrekord 59 (!) gånger under karriären – vissa av dem står sig än.
Mitt idrottsliga favoritminne: ”Jag brukar aldrig simma bröstsim, men under sim-VM i Holland 2010 fick jag frågan av en tysk om jag kunde hålla världsrekordfart under de första 50 metrarna på 100 meter bröstsim för att hjälpa honom vinna och sätta nytt rekord. Jag drog iväg på maxfart direkt och vid vändningen såg jag att jag ledde. Så jag fortsatte i samma tempo – och vann. Tror du att tysken var arg på mig efter loppet..?”
Drömprojekt inom idrotten: ”Ett mål är att cykla kust till kust i USA, ett annat är att genomföra en Iron Man på Hawaii.”
