Mitt (första) klassiker-år är nu till ända.
Det var någon gång under 2015 som det började. Det som skulle sluta med en svensk klassiker 2016. Jag och min sambo anmälde oss till Vasaloppet (från början ville hon inte – men är man uppväxt i Orsa/Mora-området och ens göteborgska pojkvän ska köra Vasaloppet kan man inte säga nej). Bara det var en stor grej, jag hade ju knappt åkt skidor! Eller jo, det hade jag ju. Men bara några veckor per säsong i typ två säsonger. Tekniken var usel, men lusten desto större.
Därefter bara ’råkade’ jag anmäla mig till Vätternrundan med mina syskon och min svåger. Och har man väl anmält sig till de två längsta och mest utrustningskrävande (läs: dyraste) loppen kan man väl lika gärna simma och springa också? På den vägen var det. Helt plötsligt stod jag där med anmälningar till fyra motionslopp i fyra olika sporter/grenar. Skulle JAG, som egentligen är mer av en chipsätande och träningsmässigt explosivt anpassad person, helt plötsligt köra massa långlopp? Ja, tydligen!
Med en (enligt mig själv) ganska sund ”jag ska ta mig runt”-inställning började jag under hösten träna inför Vasaloppet. Hederlig löpträning varvades med stakmaskin och styrketräning på gymmet. När jag hälsade på flickvännen, som då bodde i Mora, blev det också skidåkning ”på riktigt”. Snön lös dock med sin frånvaro i Uppsala…
Sedan har det liksom fortsatt i samma anda vad gäller övriga tävlingar också. Målet har alltid varit att bara ta sig runt. Det i sig har varit tillräckliga utmaningar för mig. Och det har jag klarat nu!
För mig har det fungerat hur bra som helst. Kanske kommer jag någon gång att försöka satsa på riktigt bra tider, kanske inte. En sak är i alla fall säker: jag kommer göra ytterligare klassiker i framtiden. Det är ett alldeles fantastiskt sätt att hålla igång. Och även om man bara har som mål att ta sig runt, är det total eufori varje gång man tar sig över mållinjen. Helt underbart. Bara den känslan är värd varenda startavgift som finns.
Så även om min utmaning – att ’bara ta mig runt’ – för många kan kännas för liten, eller för andra för stor, har den varit alldeles perfekt för mig. Och det är det jag tror är det viktigaste, att man hittar en utmaning som är perfekt för en själv utan att jämföra den med andra personers utmaningar. För varje utmaning man vågar ta sig an och för varje utmaning man klarar så växer man lite som person och det är inte alls en pjåkig känsla. 🙂
