Kärlek vid första ögonkastet. Något som får folk att göra osannolika saker.
För PK Mahanandia fanns bara ett alternativ: att sälja allt han har, köpa en begagnad cykel och trampa 700 mil mot Sverige för att förenas med sin kärlek.
– Det enda jag visste var att jag skulle cykla dit solen går ner, säger PK Mahanandia.
Som en blixt från klarblå himmel stod hon där. Lotta, 19 år, med långt blont hår och blåa ögon. Mitt på torget i New Delhi. Pradyumna Kumar Mahanandia, numera kallad PK, satt där och tecknade porträtt av turister när han fick syn på den blonda kvinnan. Hon ville bli tecknad. PK berättar att han med skakiga händer ritade av henne och att hon sedan erbjöd sig att betala dubbelt så mycket som det egentligen kostade.
– Jag kände mig tyngdlös, höll jag på att bli förkyld?
Nästa dag återvände kvinnan och än en gång var det som om jorden vibrerade under honom. Mitt öde, tänkte PK. Samma kväll bad han till kunskapsguden Ganesha om att få se henne igen. För han anade vem hon var – hans blivande fru.
När PK var fem år gammal fick familjen besök av byns astrolog som skulle förutspå hans framtid. Något som var väldigt vanligt i Indien. Han fick veta att han skulle gifta sig med en flicka som inte kom från stammen. Hon skulle vara musikalisk, äga djungel, vara född i oxens tecken och ha blont långt hår. Så nu stod de där. PK och Lotta, mitt emot varandra på torget i New Delhi.
– Hon dök faktiskt upp även på den tredje dagen och frågade om jag kunde teckna ytterligare ett porträtt. Jag svarade att jag kunde teckna henne tusen porträtt, bara hon ville svara på några frågor.
Lotta gick med på det. PK frågade om hon var född i oxens tecken, och Lotta svarade ”ja.” ”Är du musikalisk?” frågade han. ”Ja, jag spelar flöjt och piano.” Och så den tredje och sista frågan: ”Har du djungel?” Och Lotta svarade: ”Ja, min far äger skog.”
– Jag stirrade henne i ögonen, länge, länge. Hon trodde säkert jag var galen. Och så plötsligt hör jag mig själv säga: ”Det är förutbestämt. Du ska bli min fru”, berättar PK.
Sagt och gjort. Tre dagar senare befann det nykära paret sig hos hans föräldrar, i hembyn Orissa vid Bengaliska viken, nygifta och kärare än någonsin. Men snart skulle Lotta bli tvungen att återvända hem till Sverige igen. Studier väntade.
Lottas liv var helt olik PK:s. Ann-Charlotte von Schedvin kom från en adlig familj, från Målsryd i de västgötska skogarna. PK växte upp i djungeln på Indiens östkust bland elefanter och apor. Han var en dalit – kastlös, oberörbar. När han frågade de andra barnen om de ville leka kastade de sten på honom. Och om han råkade röra dem sprang de till floden för att tvätta sig. Men han har alltid varit duktig på att teckna. Det var studierna på konstskolan i New Delhi som tog honom från gatan.
Efter tre veckor åkte Lotta hem till Borås. De brevväxlade och när PK blev klar med sina studier bestämde han sig för att sälja allt och köpa en cykel.
– Jag hade bara en sak i huvudet: Lotta. Så jag sålde allt jag hade och köpte en gammal röd damcykel för 60 rupier, av märket Raleigh. Jag packade endast ett ombyte och mitt teckningsmaterial. Det enda jag visste var att solen går ner mot väster och började cykla mot den riktningen, berättar han.
Tre veckor senare, i de afghanska bergen, fick han sin första punktering. En belgisk turist hjälpte honom och vecklade sedan ut sin karta. Turisten visade hur långt han hade kvar. Det visade sig vara mycket länge bort än vad PK trodde.
– Jag hade hela tiden trott att Borås låg i Schweiz, att Sverige är Schweiz. Jag hade redan så ont i rumpan att jag knappt kunde sitta på toaletten.
Överallt runt omkring honom fanns bara öken. Stora sanddyner som gjorde att det dunkade till varje gång han cyklade över skarvarna. Luften var torr och väldigt varm, det var knappt något folk på vägarna och PK kände sig väldigt ensam, och långt borta.
– Jag var rädd för att dö när som helst, men gav inte upp. Flera gånger var jag så utmattad att jag var svimfärdig.
PK fortsatte sin cykelfärd genom Iran, västerut längs Kaspiska havets kust, och söderut mot Teheran. Här fanns nyasfalterade vägar, mycket folk överallt och bra vägar av betong och sand.
– I Iran var jag aldrig ensam. Och inte en dag gick jag omkring hungrig. Folk var väldigt trevliga och generösa och så länge jag målade porträtt till dem bjöd de på både mat och övernattning. Dessutom fanns det gott om dadlar, apelsiner och äpplen längs vägarna.
Det fanns en sydligare väg som egentligen är närmare, men hippiebussarna brukade ta den nordligare vägen och PK vågade inte avvika från rutten. För så länge han höll sig på ”the hippie trail” skulle han stöta på andra resenärer som han kunde teckna av och tjäna pengar.
– I Teheran var vägarna kaotiska. Bilar, bussar, lastbilar, kärror och cyklister samsades på de smala gatorna. Det gällde att vara mycket uppmärksam och försiktig, berättar han.
PK fortsatte att trampa, och liftade med lastbilar. I Iran fick han också en ny cykel som han fortsatte sin resa med, vidare mot Ankara och Istanbul i Turkiet.
– Det var en utmanande och påtryckande hetta mitt på dagen, jag hade skavsår överallt som värkte och känseln i baken var borta. Jag hade tuggat grus och cyklat i gryningen. Men fram till Sverige skulle jag komma. Så var det bara.
Dagen han lämnade Indien var den 22 januari 1977. Tidigt på morgonen den 28 maj kom han äntligen fram till Göteborg. PK hade liftat genom Europa och sovit utomhus med teckningsblocket under armen. Lotta visste att han var på väg. Så det första PK gjorde när han kom fram var att leta upp en telefon och ringa henne.
– Lotta kom till Göteborg och plockade upp mig. Vi grät båda två, kramades och jag var överlycklig. Cykelresan från Indien till Sverige var helt klart värt det.
Skulle du kunna göra om den resan?
– Jag gjorde det för kärlekens skull. Och jag tror att riktig kärlek bara händer en gång i livet.
Vad var det jobbigaste och mest utmanande under resan?
– Att cykla genom Afghanistan var nog den absolut jobbigaste delen. Och att aldrig veta vad som händer härnäst. Skulle jag dö på vägen, dö av törst och svält, eller kanske skulle Lotta ångra sig när jag väl kom fram. Det var många tankar och funderingar under resans gång. Men helt klart en otrolig livsupplevelse.
Ganska snart efter att PK gjort sig hemmastadd i Borås började han en fyramånaders kurs i svenska. Därefter fick han jobb som bildlärare på Engelbrektsskolan i Borås, vilket har varit hans arbetsplats fram till pensionen för två år sedan. I dag ägnar han mycket av sin tid i IDSN (International Dalit Solidarity Network). De arbetar för PK:s hjärtefrågor – daliternas rättigheter. PK och Lotta driver även flera vattenprojekt i Indien och införskaffar skolmaterial till indiska skolbarn.
Blir det fortfarande mycket cykel?
– Nej, inte nu längre. Men jag cyklade en hel del när barnen var små, skrattar PK.
Text: Qithara Inal
Foto: Privat
PK Mahanandia
Född: 1951.
Familj: Frun Lotta, barnen Emelie, 30 och Karl, 27.
Bor: I ett hus mitt i Sjuhäradsskogen, Målsryd.
Boken ”NEW DELHI–BORÅS”
Den osannolika kärlekshistorien har blivit en bok! Den 14 februari 2013 kom boken ”New Delhi–Borås” ut i Sverige. I den lär vi oss att allting faktiskt är möjligt. Verkligheten överträffar dikten och kärleken övervinne-r allt. Det enda som behövs är tillförsikt, envishet och en begagnad cykel. Författare är Per J Andersson, rese-journalist och Indienkännare, som bland annat har grundat resemagasinet Vagabond.
