När Emma Stenqvist ställer sig på startlinjen till Vätternrundan 315 km med sina kompisar är det en comeback där själva resan som står högst i fokus.
Annat var det innan den stora ”kraschen” i februari förra året. Då var tid och prestation det primära. Oavsett utmaning.
– Det är en av mina största lärdomar det senaste året, att idrott inte alltid behöver handla om resultat och hur snabbt något kan genomföras, säger Emma.
Emma har så länge hon kan minnas haft en djup kärlek till att röra på sig. Dagarna tillbringades gärna utomhus, helst med joggingskorna på, men även landsvägscykling stod högt i kurs på träningsschemat.
Stressfraktur i lårbenshalsen
Men så kom ”kraschen”, som Emma kallar det. Under ett intervallpass på löpbandet small det plötsligt till i hennes ena höft. Emma hade drabbats av en stressfraktur i lårbenshalsen och på en sekund vändes hela hennes vardag upp och ner.
Hon som precis hade genomfört sitt första maraton, startat ett löparcommunity och successivt ökat träningsvolymen eftersom kroppen kändes stark, kunde plötsligt inte ta ett enda steg utan kryckor.
– Jag var lite öm i ljumsken dagen innan, men tänkte inte så mycket mer på det. Efter olyckan gjorde jag diverse undersökningar, rekommenderades att äta smärtstillande, men inget hjälpte.
– Efter tre veckor gjorde jag en MR-röntgen och läkaren ringde mig direkt. Dagen efter blev det operation.
Först väntade 13 veckor på kryckor och därefter rehabilitering i ett år. Men det var inte de fysiska skadorna som gjorde mest ont. Den mentala resan har varit betydligt värre än smärtan.
– Jag har verkligen kämpat med min rehab-träning. Jag ville snabbt komma tillbaka till min vardag, men det var stundtals jättejobbigt att stå vid sidan av och se sina vänner hålla på med det som jag älskar, säger Emma.
Fokuserade på det positiva – inte det negativa
Emma fyllde tomrummet med att fly till Utö i Stockholms södra skärgård. Det är här som hon är uppvuxen och det var här som kärleken till utomhusaktiviteter startade.
Och sakta men säkert började tomrummet fyllas med annat, i den mån hon lyckades.
– Det är lätt att fastna i det negativa. För mig handlade det om att komma till insikt att kärleken till att kunna röra sig är viktigare än kärleken till snabb löpning – åtminstone till viss del, men jag får fortfarande påminna mig om det, säger Emma.
– Jag kom helt enkelt till en punkt när jag insåg att jag måste börja fokusera på det jag faktiskt kan göra, i stället för det jag inte kan just nu.
Ett led i detta blev att samla ihop ett mindre kompisgäng som ville cykla Vätternrundan 315 km, dock inte på någon särskild tid. Nu ligger fokus på att tillsammans arbeta mot målet, träningar fram till starten går och sedan resan runt sjön.
– Jag har cyklat runt Vättern en gång tidigare, men då låg fokus mer på tiden. Nu ska vi njuta av resan, stanna till i depåer och verkligen göra det tillsammans. Vi är en härlig mix av cyklister med olika cykelbakgrund, så det ska verkligen bli superkul.
– Samtidigt är det ett kvitto för mig själv på att jag är tillbaka.
Balans mellan sömn, kost och träning
Det har gått över 14 månader sedan ”kraschen” – hur mår du i dag?
– Det kommer att ta lång tid innan jag kan känna att jag är helt återställd och nu först är skadan så gott som läkt. Det innebär att jag kan börja min resa att komma tillbaka till löpningen, säger Emma.
– Men det är viktigt att skynda långsamt. Jag blir dagligen påmind om skadan på grund av smärta, men jag känner mig betydligt starkare nu än jag gjorde för bara några månader sedan. Visst finns det dagar som är riktigt tuffa, när allt känns motigt – men jag försöker att inte fastna i de stunderna. Det är en del av resan, och jag vet att varje steg framåt är ett steg i rätt riktning.
Vad tar du med dig från din rehab-resa?
– Att allt är individuellt. Jag har känt mig ensam och utanför, upplevt en slags identitetskris, men det ligger bakom mig nu. Det viktiga är att hitta balans med sömn, kost och att röra sig lagom mycket.
Och dina tankar inför 31,5 mil runt Vättern?
– Vårt mål är att alla ska ha roligt och att vi ska klara av det tillsammans. Mitt personliga mål är att alla ska vilja göra det igen. Det kommer att vara jobbigt, men vi ska ha kul och göra en resa som man faktiskt vill göra om.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat
