Med en obotlig cancer i kroppen tar 38-årige Jon Svednell dagen som den kommer. Men när han sitter på cykelsadeln får han ett andrum – såväl fysiskt som mentalt.
– Det hjälper mig otroligt mycket i hela den här resan, säger han.
Våren 2017 fick Jon Svednell värsta tänkbara besked. Han var relativt nybliven pappa när en elakartad cancertumör upptäcktes i levern. Det var starten på en omvälvande tid – med mängder av sjukhusbesök, operationer och kontroller.
Nu, nästan sex år senare, är cancertumören fortfarande kvar. Liksom de regelbundna behandlingarna.
– Det är ganska illa. Tumören går inte att operera bort, utan jag får cytostatikabehandling kontinuerligt. Just nu finns ingen prognos, men jag har tagit behandlingarna ganska bra. Allt är ändå väldigt ovisst och kontentan är att det inte kommer att gå bra…
Måendet varierar dag för dag och vecka för vecka. Dagen för intervjun är en ”bra dag”.
– Jag är pigg och glad och det är skönt att kunna må så här.
Cyklingen hjälper Jon i sin behandling
En del av det kan han tacka ett relativt nyfunnet intresse. Visst hade han kört lite spinning förr i tiden, men det var när han fick tag på en racer som han verkligen fastnade för cykling för omkring tre år sedan. Något som var helt oväntat för stockholmaren som egentligen aldrig har idrottat tidigare.
– Jag har mest hållit på med teater och hästar, idrott har inte alls varit en självklar del av mitt liv. Jag orienterade visserligen lite när jag var barn och var ganska duktig på själva orienteringsbiten. Men kom ändå sist för jag var helt värdelös på att springa och gick runt i stället. Min mamma undrar vad som har hänt.
Nu sätter han sig på sadeln så ofta han orkar.
– Det blir bara roligare och roligare. Kombinationen av att känna sig pigg efteråt och rensa hjärnan. Det hjälper mig otroligt mycket i hela den här resan, säger Jon.
– Jag hade en period i höstas när jag inte hade tillgång till cykeln och inte kunde träna. Då mådde jag riktigt dåligt, både fysiskt och mentalt. Nu när jag återigen kan cykla är det en betydlig skillnad.
Vätternrundan gav minnen: ”Mäktigast var nog folkfesten runt om”
Med tanke på Jons nuvarande situation vill han passa på att leva så mycket det bara går. Som exempelvis i somras när han efter diskussion med sina läkare bestämde sig för att ta sig an Vätternrundan 315.
– Det var något jävlar anamma som flög i mig. Men det var en otroligt häftig upplevelse. Även under de där jobbiga regntimmarna. Vädret går ju inte att göra något åt, det är bara att cykla vidare liksom, säger Jon och fortsätter minnas:
– Mäktigast var nog folkfesten runt om. Vi startade halv två på natten, men det var ändå massa folk som stod längs vägen och hejade. Och det var likadant på andra sidan sjön på dagen. Även om jag var trött när jag hade gått i mål var känslan att jag ville göra det igen ganska snabbt.
Ska göra om bedriften – med I move for cancer
Planen är därför att göra det igen nu till sommaren. Då med rörelsen I move for cancers 12-timmarsgäng.
– Man brukar prata om bucket lists och så. Jag har uppnått det mesta på min. Nu vill jag leva, och det här en del av det, säger Jon.
Vad säger läkarna om det?
– Vi har en bra dialog. Deras inställning är att om jag vill göra något, så får jag det. De vet också om att jag känner min kropp och att jag inte kör mig alldeles utmattad, då skulle jag kliva av i stället.
Samlar in pengar till Blodcancerförbundet via utmaning
Innan Vätternrundan ska Jon Svednell också ge sig på en annan utmaning. Han ska nämligen samla in pengar och den 25 februari cykla en kilometer för varje 50 kronor han får in. Pengar som han så småningom kommer att skänka till Blodcancerförbundet.
Än så länge har insamlingen kommit upp i omkring 8 000 kronor, men målet är det dubbla – vilket skulle innebära en Vätternrundan-distans. Den här gången cyklar han dock inomhus på Zwift.
– Jag vet hur viktig forskningen är, och att själv kunna bidra till den känns otroligt viktigt. Det är häftigt att se uppslutningen som blir och jag är glad att ha kommit en bit på vägen, säger han.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Privat
