God förmiddag!

Nu har det gått några dagar. Helgen, med alla sina intryck och känslor, har fått landa. Jag måste bara börja med att säga: ett sånt extremt välorganiserat evenemang! Från första stund vi rullade in i Motala med bilen på torsdag kväll tills vi rullade ut igen på lördag eftermiddag var jag imponerad över hur välskött allt var. Grymt jobbar alla inblandade på VR. Världens bästa funktionärer verkar ni ha också. Stort tack till er 🙂

—

Helt plötsligt var det alltså fredag den 17 juni. Den där dagen vi alla sett fram mot så länge, med både förväntan och skräck. Nån gång i juli 2015 bestämde vi (svåger, bror, jag, syrran – se selfie nedan) oss för att köra Vätternrundan 2016. Vid den tidpunkten var det bara min bror som hade en racer. Mestadels tror jag han pendlade med den till jobbet. Vi var med andra ord fyra glada amatörer… Eller, inte ens amatörer, tre av oss hade ju aldrig cyklat racer. Vad är man då? På-väg-att-bli-amatör? Ja, så säger vi. Vi var en amatör och tre stycken på-väg-att-bli-amatörer.

November kom. Det var dags för anmälan. Satt med dubbla datorer och pepprade uppdateraknappen i webbläsaren. Lyckades anmäla oss 3 sekunder efter att anmälan öppnade och vips var vi många tusenlappar fattigare, men ett kommande äventyr rikare.

För min del var det mestadels skidträning fram till Vasaloppet. Syrran och svåger körde en del trainer. Men när mitten på mars kom, ja då började cykelträningen på riktigt. Först med trainer även för mig, sen ute på de uppländska landsvägarna. I ur och skur, sol och blåst lyckades jag knåpa ihop 160 mil i benen innan rundan. Det är jag nöjd med. 150 var mitt mål. Hade lite segdragen förkylning/allergi, men lyckades ändå pricka in några längre rundor. Bland annat Siljan runt, som också var ett himla trevligt evenemang.

Hur som helst. Tillbaka till den där fredagen i juni.

Vi har starttid 19:36. Det trodde vi var en grym starttid, när vi anmälde oss. Har senare förstått att de flesta vill starta tidigt lördag morgon. Förstår nu varför. Att slippa mörkret och dessutom få sova några timmar kan nog vara guld värt. Jag vaknade på fredagen runt 8:30. Efter det lyckades jag inte sova något alls. Var ganska stressad under dagen. Dels skulle det vara några intervjuer med mig under dagen, dels skulle vi ju delta i världens största motionslopp…

En dryg halvtimma innan start är jag i smått panik. Mina däck är för paffa. Jag har inte hunnit fixa sportdryck i flaskorna. Jag tror det går i släkten att få sådana här stressryck ibland. 🙂 Som tur var hade jag tre lagkamrater med som hade en mer rationell inställning till livet. Och vips. Tre minuter efter mitt hysteriutbrott hade jag lyckats fixa både fyllda flaskor och 7,5 bar i däcken, precis som jag ville.

Rullade bort mot starten. Shit va mycket folk. Min bror säger nåt. Hör ingenting – spelas jättehög musik. Ska vi gå fram till startfållan? Jag vet inte! Men vem vet? Ska vi fråga? Vänta, här är andra med samma starttid. Ska vi gå fram? Vad är klockan? Många frågor och få svar där en stund. Hehe. Pirrigt. Men när klockan blev 19:30 så gick starten och vi kunde därefter lugnt och fint inta position i startfållan. Det var mäktigt. Respekt inför utmaningen men jäkligt peppad.

Här är en bild på oss innan start. Svåger, bror, jag, syrran. Fyra glada, ovetande nybörjare.

När starten väl gick släppte all den där stressen och alla tankar. Nu var jag som i eufori. Det var en magisk känsla att få rulla ut från start, höra sambo, mamma, pappa och systerdöttrar (tillsammans med hundratals andra) heja på oss.

Fickorna var packade till bristningsgräns. Vad ska man ha på sig när man cyklar under natten? Hur stor temperaturskillnad kommer det vara? Blir det regn? Dom har ju sagt massor med regn. Hur länge lyckas vi komma undan? Min lätta, fina Bianchi-hoj var inte längre så lätt efter all packning… hehe. 🙂 Regnjacka, regnbyxor, vindväst, arm- och benvärmare, Enervit…

Hur som! Vi är på väg. Så himla skönt. SÅ HIMLA SKÖNT faktiskt i början. Allting bara flyter. Vi hade sagt att vi skulle försöka hålla 25 km/h till Jönköping. Vi lyckas väldigt bra. I första depån har vi snitt 25.1 eller nåt sånt. Perfekt.

På väg ner mot köttbulle-Jönköping går solen ned över pölen. En del moln visserligen, men ändå sagolikt vackert. Ett sånt landskap!

—

Vi trampade på och trampade på. Regnet träffade oss några hundra meter efter 150km-skylten. Det kändes helt okej. Vi hade tidigare trott det skulle regna från start. På med regnkläder och fortsätta. I Hjo märkte man att regnet tagit illa på många andra cyklister. Folk satt och skakade i lasagnetältet. Usch, hoppas ni fick upp värmen igen.

—

Jag körde med Enervits langningsservice. Det var grymt bra faktiskt. Att bli servad GT-tablett och välavvägd Enervitprodukt i varje depå var hur skönt som helst. Kan varmt rekommendera.

—

När vi väl kom till Medevi, cirka 25 km från mål, så var vi allt ganska trötta. Backarna innan hade varit långa och många. Hade tagit med oss snickers att proppa munnen full med vid akut behov av uppiggande. Eftersom de inte hade behövts tidigare så bestämde vi oss för att möla i oss snickersen i Medevi, och gud va gott det var! Nu var vi inte särskilt pratglada, men vad gör väl det när hela munnen är full av choklad och jordnötter:)

—

Att närma sig Motala igen var det nästan lite overkligt. Efter drygt 15 timmar, varav kanske 12-13 på cykeln, var man redigt trött. Och hade förjäkla ont i ändan. Benen kändes fortfarande bra, tycker jag. Men rumpan och själva tröttheten började allt ta ut sin rätt. Så att rulla in i Motala, med allt folk och vetskapen om att vi faktiskt klarade av utmaningen… Ja, det var najs. Det var jäkligt najs. 🙂

Jag är ruggigt stolt över att vi klarade det tillsammans! Vi lämnade Motala som ett lag och vi rullade in i Motala som ett lag. Heja oss, Team Segers & Losers!

Och heja Lisa, pappa, mamma, Elin och Lina som la hela sin helg på att vara med i Motala. Tack ska ni ha! 🙂

Här kan man se mitt klipp från rundan: https://www.youtube.com/watch?v=MMMIxQFeZag

Funderar du på att prova på världens största motionslopp? Fundera inte mer! Bestäm dig, anmäl dig och bara gör det. Det är så himla roligt. Du kommer inte ångra dig en sekund!

Tack för i år. Vi kanske hörs igen!:)
Tobbe