Jag lever för cykelsport!

Jag upptäckte sporten hyfsat sent i livet, men inte tillräckligt sent för att inte göra mig en ordentlig tävlingskarriär parallellt med att läsa träningslära på GIH. Nu ligger mitt fokus inte längre på min cykelkarriär utan jag jobbar heltid för Toppfysik med andra tävlingscyklisters träning. Sedan ett år tillbaka bor jag i Holland vilket jag utnyttjar genom att kunna bjuda ner mina klienter här nere. Flytten var förvisso av kärlek till en holländska, men den starka cykelkulturen härnere gör att jag även blivit förälskad i landet.

Min förhoppning för cykla.se är att jag ska kunna bidra med klokheter som jag tar till mig ifrån tävlingsscenen här nere och dela med mig av sådant som du som motionär kan ha nytta av. Motionslopp och tävling är ju två väldigt olika sorters cykling, i det första hjälper gruppen varandra åt att komma fram till målet och i det senare hugger man varandra i ryggen så att man själv kommer först, men med kunskapen om hur man gör det ena kommer ofta kunskapen om hur man gör det andra med. Det mest självklara är givetvis situationer som har med vinden att göra, något som påverkar någon som ska genomlida de 30 milen runt Vättern hyfsat mycket.

Jag har precis som de flesta ett förhållande till Vätternrundan. Själv har jag genomlidit de 30 milen ett flertal gånger, bland annat en gång tillsammans med min arbetskollega Fredrik Ericsson. Vi körde då förvisso under 7 timmar, men det var ganska långt till dagens rekordtider – fast det var också innan kompletta proffslag bestämde sig för att köra Vätternrundan. Och jag måste konstatera att trots en internationell karriär som elitcyklist så är Vätternrundan bland de tuffaste loppen jag kört. I en cykeltävling vill man vara fräsch mot slutet och tar därför alla chanser man får till att vila, men i Vättern är det tvärtom – har man något kvar i tanken så hjälper man ju inte sina kamrater genom att spara på krutet. Liknande scenarion finns förvisso i cykeltävlingar när man är ”hjälpryttare” åt sin kapten, det vill säga att man ska dra klungan så att han inte ska behöva bränna sig. Skillnaden är att när man själv är krispig och farten går upp blir man till slut tvungen att släppa klungan och gå i mål i gruppen efter – och framför allt, inte i 30 mil. Så för er som ska köra Vättern för första gången och vill få en bra tid – respekt! Det är ett hårt jobb!

Vänster: Ett av mina favoritjobb: arrangera träningsläger i Holland Höger: Ibland tävlar jag fortfarande. Här hjälpte jag tex Henrik Ryffel att vinna paracykel-SM i tandemklassen.

Jag har också kört Vättern Runt i ett mycket behagligare tempo. Lars Erlman genomförde sin Superklassiker 2014 och behövde draghjälp runt sjön, då krävdes ett betydligt beskedligare tempo för att han inte skulle köra slut på sig. Och då var faktiskt Vätternrundan riktigt, riktigt trevlig. Det är faktiskt rätt fina vägar emellanåt, och utsikten över sjön är helt klart ett nöje, något jag inte hade insett under någon av de handfulla gångerna jag kört runt Vättern i full gas.

Jag ser fram emot att få återkomma i denna blogg med tips på hur man sätter upp en klunga snyggt och effektivt, hur man tränar rätt, fixar formen och annan go kunskap som en cykelcoach kan tänkas sitta inne på.

Vi hörs!

/Simon