Jag sitter i bilen på väg tilbaka till Stockholm. De senaste dagarna har varit en känslomässig berg-  och dalbana och jag är ytterst tacksam att jag har en sådan fantastiskt stöttande omgivning. Jag är i många läge, eller i princip alltid stabil som en fura, men de senaste dagarna har jag svajat ordentligt.

Jag hade i måndags aldrig någonsin suttit på en tempohoj. Jag var anmäld till SM i tempo för att knipa lagguldet tillsammans med sjukt starka och fantastiska Malin Rydlund och Kajsa Karlsson. Vi kör stolt alla tre för Åhus CK peppade av Mats Höllgren.

Så här i efterhand är mina lärdomar så många, att allt bara kan gå så sjukt mycket bättre nästa gång, men någonstans så måste jag kanske ändå bara säga ”I did it”.

Det  började med att jag var med på Gran Canaria och cyklade med killarna och sponsorerna till Team Unaas Pwrd by Bliiz. Eller mer hängde på. Ovan vid racer och sjukt orutinerad fick mina ben och panben slita på de magiska vägarna på ön. Någonstans där på ön efter en lång raksträcka och bra tryck i benen kom frågan och jag, högst ovetande om vad  jag sa ja till och smått paff,  sa ”ja men visst”. Jag kör SM.

Min träning under vintern har varit riktad mot mtb och att få det till att gå ihop med alla klasser och uppdrag. Ett vackert och lite svårlagt pussel. Att köra klasser är inte alltid idealiskt om man vill satsa på en sport. Ju närmare vi kom SM desto mer stressad blev jag över att jag inte hade rullat en meter i tempobåge eller hade de förberedelser som behövs och förväntas.

Jag hade en mindre meltdown och undrade mer eller mindre om jag egentligen var galen. Eller konstaterade att jag i alla fall nog är lite knäpp. Vem fasiken säger ja till att kör SM utan att någonsin gjort ett tempolopp eller ens tävlat landsväg, ännu mindre aldrig ha suttit på en tempocykel?

Sedan kom den. Två dagar innan start hoppade jag upp den första gången. Innan dess hade jag och Jaime bestämt att kommer jag inte upp på sadeln veckan innan SM så skulle jag hoppa av.

Jag har haft helt otrolig support och backning av Norvelo och av Jaime. Cykeln sattes ihop och Jan ställde in den på mm. Jag testrullade och höll på att smälla av – det är liksom inte i närheten av att köra racer. Jag var sååå extremt nära att säga att näe, jag fixar inte detta. Jag behöver få mer tid på cykeln. Men visste att för att kunna hjälpa Åhus upp på pallen i lag behövdes jag. Utan mig hade de varit 2 och det behövs 3. Så jag bestämde mig, och när jag bestämt mig för något, då finns inget annat.

Detta var alltså dagen innan start.

Jag flög ner medan killarna körde ned med cyklar och alla grejor. Landade efter att alla restauranger stängt och fick köpa två korvar ut ur luckan på Statoil. Katastrofal uppladdningsmat.

På morgonen var jag sammanbiten men efter att ha åkt banan med bil och sedan rullat halva blev jag lugn.

Vi konstaterade dock att jag satt alldeles för högt med styret men att det inte  var så mycket att göra åt det. Att ligga i bågen i svängar och utför var något jag inte behärskade. De slog mig också att ”hur fan startar man”?

Samtidigt som jag började värma upp började det regna och blåsa upp. Regn alltså.

Jag pratade med killarna som räknade ned inför start och vi kom nästan av oss med att räkna ned tiden. Susade ner för rampen och drog iväg. Efter drygt några kilometer började en 3 km lång stigning uppför Söderåsen. Jag som är vassast i backar, brände mig totalt. Jävla skit. Jag fattade att jag hade boomat direkt, skrek ut en ramsa och bet i hop. Sedan var det ett mantra i huvudet. Kör för fan Jessica, ryck upp dig. Jag hörde att Jaime skrek på mig i följebilen bakom men hade inte en susning om vad. Hade jag hört honom hade jag kanske fått det lite mindre smärtsamt. Jag älskar att tugga på tunga växlar och det var det jag gjorde. Sjukt för låg kadens (lärdom 711).

Rädslan för att ligga i bågen och köra nerför och ta svängar var som bortblåst.

Fram till vändpunkten på 2 mil började jag komma ikapp tjejen framför och piggnade till, samtidigt vaknade kroppen och sen gick det bättre Och jag körde om henne.

Min prestation är inte tidsmässigt alls i närheten av att var bra men tillsammans med de andra tjejerna tog vi Guld i lag. Och faktiskt, jag behövdes ju för att göra det. Jag kom inte sist och blev inte uppåkt och med extremt många missar och lärdomar och sjuk orutin borde jag för en gångs skull ändå vara nöjd över att jag vågade och faktiskt fick ett SM Guld. Med lite träning kan det bara bli bättre.

Tusen tack för alla gratulationer och tack Malin, Kajsa och Mats för chansen. Tack som fasiken Jan och Jaime för support och tålamod.