Baksidan på myntet. Det är fasiken inte alltid kul för mig i heller. I lördags var det en sådan dag. Jag skulle springa på förmiddagen med Nike Zoom Saturday och på eftermiddagen hade Annie planerat in distans på crossen till mig.
Löpningen badade i solsken och underlaget var glashalt. Solskenstimmar på kontot. Äntligen. Ungefär när vi kom hem började det så klart skymma. Blöt och ruggit, sådär som det oftast är i början av november – fast nu var det Lucia. Egentligen helt magiskt att man kan cykla så bra ännu.
Jag sköt på att ta mig ut, så klart och kom ut vid 18:00 snåret – på en lördag. Ungefär när jag tände lampan på crossen och svängde över benet började resten av Stockholm att ta sig ut till middagar och annat party. Sådant som får mig att känna mig extremt nördig. Och målmedveten. Samtidigt som jag vet att balansen att ibland vila i soffan ligger mig lika nära hjärtat.
Det är något speciellt att vara själv i mörkret och bara ha ljuskäglan från lampan framför sig. Tankar blir klarare, allt känns lite extra – dofter, ljud, regnstänk, lera i munnen.
Hemma crashade jag i soffan med de där förrädiska skumtomtarna. Jag älskar dem och verkligen hatar dem.
[insert]
[/insert][insert] 
[/insert][insert] 
[/insert][insert] 
[/insert]
