Jag har alltid hatat att köra intervaller i Hammarbybacken. Det har alltid varit så himla mentalt jobbigt och jag har känt mig, varenda gång jag kommer upp på krönet som att jag är sämre än sämst. Inte alls som ”top of the world” med utsikt över hela Stockholm.
Sedan i söndags har jag grämt mig , varit rätt hängig och inte varit så pepp på att cykla. Jag rev av mina pass i måndags och det kändes faktiskt bra på intervallerna. Igår hade jag planerat backintervaller i Hammarbybacken, men ville helst slippa dem. Som tur är har jag Jaime och som tur är är jag sjukt envis med träning.
Jag rullade mot Specialized för att möta upp Jaime som också skulle riva av ett gäng intervaller i Hammarbybacken. Vi rullade dit och möttes av ett stort gäng cyklister som skulle ut och köra i Hellas.
Och sedan började vi köra – jag med hörlurar i på högsta volym. Vi trängdes i backen med löpare, folk som gick och downhillcyklister. Första vägen upp på toppen så var jag paff. Så ”lätt” (inom ”” det var inte så att det var lätt precis) har det aldrig känts att köra upp. Jag rev av alla intervallerna och var trött men glad – jag har utvecklats och gått framåt.
Den känslan behövde jag.
