Oooops! jag kunde visst inte hålla mig… inspirationen jag fick under SM tidigare i somras har suttit i och eftersom det fanns ett MTB-lopp i min hemstad helt nyligen så fick nummerlappen åka på. Till skillnad från mitt tidigare inlägg valde jag (efter noggrant övervägande med mig själv) dock den korta banan denna gång, som enbart hade motionsklass och mätte 39 km istället för den långa på 65 km.  Alldeles perfekt för en före detta tävlingscyklist, som inte fullt ut kan få hejd på hornen som vill tränga ut ur pannbenet, detta bristen på träning till trots. Kort bana = kortare smärta 😉
Startskottet för långa banan gick klockan 10.30 och vi andra fick vänta 45 minuter innan det var vår tur att ladda iväg uppför den utslagsgivande gräsbacken, som suger ur en del energi redan i ett tidigt skede. Två master-mc ledde oss sedan ut ur samhället och efter ca 2 km var vi fria att trycka på i egen takt. Jag hängde med bra och hade nog 3-4 grabbar framför mig som jag lät dra ifrån. Jag vet att jag måste ta det lite lugnt, då krampens entré skulle komma förr eller senare. Kunde jag nu styra den till något senare om jag tog det lite lugnt, så var det klokt att agera så. Men när stigarna kom och mitt MTB-hjärta slog snabbare ville jag egentligen inget annat än stå på mellan rötter och stenar. Hade det inte varit för att jag hade långsammare cyklister framför mig och därför tvingades slå av på farten bitvis, hade jag förmodligen kört över min förmåga.
Efter 23 km kom så den fruktade och samtidigt älskade Övralidsbacken. Fruktad för sina 15 % lutning (Sture, Erik och Gösta Fåglum har kört den på racer när underlaget var grus, så vad har jag att gnälla om?) och älskad för den lockar publik till sig och därmed påhejningar och att man därför, trots trötta ben bemästrar den med ett leende på läpparna och till och med kostar på sig att växla några ord med den härliga publiken.  Ok, krampen kom strax därefter, men det var det banne mig värt! Läge att slå av på farten lite, trampa med lätta växlar och dricka mycket. I mål skulle jag och i mål kom jag. I solsken rullade jag över mållinjen på min Crescent, som inte svikit mig en sekund under loppet, glädjen var total och mersmaken för cykellopp hade fått sig ännu en skjuts. Och uppe på detta fick jag kliva överst på pallen i damer motion och resultatlistan visade att jag tog en tredjeplats totalt på korta banan. Men, som sagt, det var motionsklass, jag deltog för att delta, inte för att strida om placeringar… men det är ju så roligt att se hur långt man räcker 😉
Vi ses kanske i Dalarna! Där ska jag delta med mina kära kollegor på fredagens Öppet Spår!
Skön sensommar på er!