Stig ger mig glädje och kickar, är full av överraskningar och utmaningar, ger mig motlut och medlut – precis som livet självt!
Nej, jag menar såklart inte den populäre mataffärsinnehavaren i reklamen eller någon annan man vid namn Stig. Min passion är till de stigar som ringlar sig fram genom våra skogar, över berg och genom dalar, längs hav och sjöar och över fält och ängar. Jag tycker om att vandra på dem och jag tycker om att springa på dem, men framförallt älskar jag att cykla på dem! En smal och krokig stig, mötet med rötter och stenar, skogen och markens dofter, utmaningen i ett drop vid stigens ände och kicken av att lyckas ta sig ner i det. Ni hör ju! Ut och cykla mtb! =)

Vem är då jag som älskar stig…

Jag heter alltså Anna Öhrström (född Enocsson) och är född 1971 i Skövde, på ena sidan sjön Vättern och växte sedan upp i Mjölby, på andra sidan densamma, med mor, far och en storebror. Livet har jag fyllt med studier, diverse jobb, resor, upplevelser, äventyr och en hel del cykling.  Jag fortsätter med delar av det livet,  men nu med en trygg bas i vackra Motala där jag, min man Anders och vår dotter Cecilia bor på en gård sedan 2010.
Sedan barnsben har jag älskat att cykla, utan att någonsin bli hänsynslöst fördjupad i prylar, extrema träningsmetoder, kostvarianter och dylikt. Jag har dock alltid varit passionerad och verkligen tyckt om att prestera och att ta i till blodsmaken är ett faktum och benen stumnar.
Jag är glad i och till naturen och jag trivs i möten med andra människor, vuxna som barn.
Jag är gift med Anders och tillsammans har vi dottern Cecilia född 2009 (japp, vi blev föräldrar sent… skulle ju bara cykla lite först 😉 ) Och ja, vi är världens lyckligaste som blev föräldrar till just denna härliga tös!
Jag tycker att jag har världens bästa jobb – jag arbetar på Vätternrundan! Jag började där som projektledare för Svenska Mästerskapen i triathlon långdistans 2013 (Vätterntriathlon) och hade det som mitt ”skötebarn” även 2014 samt Världsmästerskapen 2015. Sedan den trestegsraketen blev avklarad arbetar jag som något av en allt-i-allo på Vätternrundan men främst med kundtjänstrelaterade uppgifter.
Jag började cykla landsväg som 10-åring och tävlade under två år i klass flickor B. Tio år senare byttes racern till en mountainbike och första tävlingen körde jag 1994. Mtb-cyklingen blev mitt kall och nästan tio år senare kunde jag titulera mig professionell mtb-cyklist och hade sedan cyklingen som yrke till och med år 2007 i de Tysklandsbaserade lagen Multivan Merida Biking Team och Ghost International Racing Team.

Jag har några fina resultat att vara stolt över och som jag gärna delger er. Mitt första SM-guld 2001 till exempel. Jag hade dragit av korsbandet nåt år innan och var ifrån tävlandet en längre tid. När det sedan var dags för SM var jag så ”hungrig” på tävlandet igen att jag lyckades cykla först över mållinjen till ljudet  Tina Turners ”You’re simply the best” (får alltid ståpäls när jag hör den låten efter det). Jag gjorde om den bedriften  2002 och 2004.
2001 deltog jag både vid EM och VM. EM gick i Zürich i Schweiz och där knep jag en fin 6: e plats. VM gick i Vail i USA och det är ett mästerskap jag sent ska glömma ur två aspekter. 1. Jag kraschade och tog mig i mål på en 18: e plats… utan sadel! 2. VM-tävlingarna  gick i mitten av september och vi vet alla vad som hände i USA de 11: e september det året. Atmosfären dagen före min start var allt annat än upprymd och positiv.
2005 blev min mest framgångsrika säsong. Då tog jag bland annat två stycken världscupsegrar i marathondisciplinen (XCM). En i Sverige, i Falun och en i Österrike, i Bad Goisern. Samma år ”trillade jag av pallen” och kom 4: a på XCM-VM i Norge. Och jag och teamkollegan Esther Süss vann samtliga 8 etapper i Trans Alp Challenge.
2007 tog en annan teamkollega, Sabine Spitz och jag hem segern i den totala världscupen i lag i cross country.  Denna tjusiga glasstatyett fick vi då och den har legat undanstoppad fram till detta blogginlägg… väl värd att visa er. Och en skön minnesresa för mig själv.

Nuförtiden handlar cyklingen inte om prestation för mig utan är mer en källa till glädje och frihet och ett sätt att hålla mig frisk.

Jag har en dröm om att resa till Moab i Utah, USA. Där jag planerar att ge Slickrock och Porcupine Rim en omgång! Kanske blir denna drömresa av redan nästa år. I’ll keep you updated!
I övrigt drömmer jag om att en dag resa till någon av Tongaöarna i södra Stilla Havet (ja, jag kan koppla av… kortare stunder)