Hej på er!
Tiden har rusat på i en väldig fart sedan sommar och semester tog slut och hösten är här med dunder och brak. På träden utanför mitt fönster här på Vätternrundans kansli lyser de blad gula som envist hänger sig kvar. Vaktmästaren Jörgen samlar ihop alla de miljontals som redan fallit ner på fotbollsplanens gröna matta. Himlen är ”evighetsgrå” och regnet hänger i luften.
Innan denna period av regn och rusk hann jag med en alldeles underbar cykelhelg!
Det var lördag morgon den 24 september när jag packade in mountainbiken i min lilla bil och lämnade Motala och Östergötland för Västergötlands fantastiska berg Kinnekulle, vid sjön Vänerns sydöstra strand. På dess högsta punkt Högkullen skulle jag möta upp med fyra av mina cykelkompisar ”från förr”; Petra Lindroos (f.d Åberg), Linda Jansson, Malin Lindgren Henttonen och Monica Evaldsson.
Vi hade sedan en tid tillbaka beslutat oss för en återträff med cykling i fokus och med god mat och dryck som bonus. Vi tajmade in en fantastisk helg med solsken, krispig höstluft, de vackraste höstfärgerna och torra stigar. Och jag lovar er… Kinnekulle levererar! Det finns oändligt med härliga stigar, både för den ovane och för den vane cyklisten. Och här finns en sådan fantastisk natur och så vackra vyer att det nästan gör ont.
Sedan i våras finns helt nya mtb-leder, märkta så att det är lätt att hitta och som sagt finns här något som passar alla. Lördagens träning blev, med avbrott för lunch ute i solen, på de flesta av dessa nya mtb-leder. Så här är de märkta och så här långa är de:
Gul – Intervallslingan – Medelsvår – 1,0 km
Röd – Sprängestan – Svår – 2,8 km
Violett – Toppslingan – Medel till svår – 5,0 km
Ljusblå – Bestorpslingan – Lätt till medel – 10,3 km
Mörkblå – Skagenslingan – Medel – 8,4 km
Grön – Salen runt – Lätt, nybörjare – 3,8 km
Efter en lördag med kanoncykling, god mat och dryck och timvis med återblickar på gamla bilder och tidningsurklipp och oändliga cykelminnen fortsatte träningen på söndagen. Då startade vi från botten av berget där vi bodde och tog Kinnekulleleden, en vandringsled som mäter 45 km, upp till Högkullen där vi åt och sen cyklade i magisk terräng tillbaka neråt igen.
Då och då ger jag ifrån mig ett -iiiihaaaaa! Jag går liksom igång när jag kommer upp i sadeln och jag får nästan euforiska kickar av det här med mountainbike att jag riskerar att låta fånig. Jag har funderat mycket på vad som händer i mig då, varför det här är min passion och varför den ger mig så stark glädje och sköna kickar? Jag gissar att det är en kombination av flera saker. Det kan vara endorfinerna som utsöndras i min kropp, den sköna känslan när jag besegrat en lång och jobbig backe, kicken av att klara av ett tekniskt svårt parti, förmågan att slå undan ett ”det-här-klarar-jag-aldrig-mantra” och istället välja ett ”det-här-klarar-jag-mantra”. Uppe på allt det där är det garanterat också allt det som att vistas i skog och natur ger. Så, har ni inte kommit upp på den där mountainbiken ännu är det hög tid. Ni missar något annars!
På hemmaplan är det snart dags att flytta in i det större huset på gården efter många års renovering och det innebär en hel del sorterande bland allt man samlat på sig under åren. Jag har nämligen lovat mig själv att göra mig av med sådant jag inte använt de senaste 5 åren! I en av alla lådor som fått stå orörda sedan vi flyttade hit, hittade jag den här:
Ett pris (ingen vacker pjäs om jag får säga det själv) jag fick i samband med min första Världscupseger i Österrikiska Bad Goisern. Den gör jag mig inte av med! Den ska få fortsätta påminna mig om hur det var en gång, när jag kunde leva på min stora hobby cykel.
Det som väntar härnäst i cykelsammanhang för min del är att tillsammans med ett gott gäng i Vätternrundaorganisationen fortsätta utveckla MTB-Vätterns evenemang och bansträckning. Den 16 januari kommer man kunna anmäla sig till detta lopp med start och mål i mitt vackra Motala.
Allt gott till er!
