Influensa och träningsuppehåll
Med nya mål i sikte kliver jag in i 2017. Renoveringen av vår gård står äntligen så gott som klar och vi har flyttat in i mangårdsbyggnaden efter nästan 6 års hårt slit, väntan och längtan. Ett av mina mål är att hinna besöka skogen på min mountainbike betydligt oftare än vad jag gjort de senaste åren. Can’t wait! Men… vänta får jag göra ännu ett tag. Influensan, som i år sägs vara brutalare än på länge, slog till med dunder och brak här hemma och omedelbart in på det nya året är det träningsuppehåll som gäller. . . Bihåleinflammation med en huvudvärk från hell blev sviterna av influensan. Men, det går ju över så småningom och snart är jag uppe på min Crescent igen. Den som väntar på nåt gott…
En tävlingsberättelse – ett av mina starkaste minnen
Nu när jag inte kan träna tänkte jag dela med mig av en fantastisk upplevelse, tillika erfarenhet från år 2005. Det året skrev jag kontrakt med det tyska laget Ghost International Racing Team och jag övergick mer och mer till de långa distanserna där tävlingstiden ligger på mellan fyra och sex timmar och distanserna på tio till tolv mil. Teamchefen och hans fru hade i lag vunnit etapploppet Transalp Challenge, ett av världens tuffaste mountainbikelopp, året innan och nu ville de att jag och teamkollegan Esther Süss skulle köra loppet som damlag. Jag var skeptisk. Helgen efter avslutad etapp skulle nämligen Europamästerskapen i den olympiska disciplinen Cross Country (XCO) gå av stapeln och jag hade inte en aning om hur min kropp skulle reagera på ett etapplopp av denna kaliber. I snitt ca 90 km per etapp, drygt 22 000 höjdmeter och 75 mil totalt var det som stod på agendan. Och detta i absolut tuffaste alpterräng.
Allt för teamet – etapp ett
På förmiddagen den 16:e juli 2005 i den tyska byn Mittenwald, nära gränsen till Österrike, rullade Esther och jag fram till första startled. Taggade och lite nervösa stod vi där på startlinjen med 1042 cyklister bakom och omkring oss. Stämningen var på topp. Alla var pigga och alerta och nervositeten som låg över det stora startfältet gick nästan att ta på. Många var vi nog som undrade hur det skulle gå? Hur vi fysiskt och mentalt skulle reagera på en sån här utmaning? Off we go! Första etappen tog oss till målet i österrikiska Mayrhofen över två pass, båda på ca 1900 meter över havet. Det är en smått andlig upplevelse när rytmen i pedalerna sitter där, när bubblan som omringar dig inte går att ta hål på förrän efter mållinjen och fokuset är så starkt att inte mycket kan rubba det. Vi gick ut hårt och låg i ledning hela etappen och korsade sedan också mållinjen som första damlag efter ca 11 mil och 2100 höjdmeter. Nu var vi igång!
Etapp två – ”nu ska vi ta hem hela skiten”
Etapp två startade med 10 km platt cykling. Det kan låta som en lugn och behaglig start, men där blev istället den ökade hastigheten en utmaning. Det gick i en rasande fart mot den första av tre klättringar på denna etapp. Jag minns hur fascinerad jag var över terrängen och miljön. Mäktiga klättringar och galna utförskörningar. Etappen avslutades med en grymt rolig stig ner till målgången i Neukirchen. Vi fortsatte att köra fort Esther och jag och vi vann även etapp två med dryga 20 minuter ner till tvåorna Sabine Grona och Kerstin Brachtendorf från Tyskland.
Det var nu mina först lite skeptiska tankar om att delta i detta etapplopp byttes till tanken att – ”Nu ska vi vinna varenda etapp och ta hem hela skiten! Vi ska skriva historia!”
Etapp tre – snö och smärta
Dag tre minns jag som den tuffaste för mig personligen och också den tuffaste sett till kombinationen höjdmeter och distans. 99 km och 2800 höjdmeter. Lägg där till en krånglande rygg och astmaproblem. Jag minns att vi vid ett parti på banan fick vi lägga cyklarna i knät och åka på ändan nedför en snöklädd sluttning. Då fanns det utrymme för skratt!
När vi nådde målet i Lienz i östra Tyrolen, åter som segrare, var jag rörd till tårar av vår gemensamma prestation och att jag lyckats bita ihop och övervinna både smärta och astmasymtom.
Etapp 4 – hälften avklarat
Denna etapp var en av de kortare men den med flest höjdmeter, 71 km och 3684 höjdmeter. Min rygg plågade mig även denna dag men jag gick in i min ”bubbla”, upprepade mitt mantra inuti mitt huvud; ”Det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger”. Vi fortsatte att leverera på topp Esther och jag även om det denna gång var tajt mellan oss och tvåorna (enbart 13 sekunder).
Jag minns att jag blev så betagen av Dolomiternas mäktiga berg och när vi nådde högsta punkten för dagen var det ren magi! I målet i byn Sexten väntade återigen vår oumbärliga teamsupport med mat, dryck och massage och på kvällen fick vi för fjärde gången i rad kliva upp överst på pallen i ett fullsatt festtält.
Etapp 5 – magisk terräng
Klockan 08.00 stod vi likt tidigare morgnar på startlinjen, redo att ta oss an den femte etappen. Ca 94 km och 2800 höjdmeter skulle tillryggaläggas och målet låg denna gång i den charmiga byn St Vigil i Sydtyrolen.
Jag minns en nätt och jämnt körbar brant backe upp till en fjällstation. Att det kändes som om klättringen aldrig skulle ta slut. Men slut tog den och utförskörningen som följde ger mig gåshud än idag. Vi var uppe i en hastighet på ca 80 km/h när det gick som fortast. Galenskap ja! Men med adrenalinet sprutande i blodet var gasen i botten det enda som gällde. 4,5 timmar senare körde vi över mållinjen som segrande lag igen, drygt 12 minuter före tvillingsystrarna Sandra och Peggy Klose från Tyskland.
Etapp 6 – tekniska färdigheter
Tre etapper kvar på detta galna och samtidigt fantastiska äventyr. Denna dag bjöds det åter på två rejäla klättringar, Limo Pass på 2174 meter över havet och Forcella Ambrizzola på 2277. Utsikten över Cortina och Dolomiterna var hisnande! Denna etapp var den mest tekniskt krävande och vi fick pröva våra färdigheter rejält, något jag gillar och ser som en av mina styrkor som cyklist.
89 km och 2800 höjdmeter var dagens skörd och ännu en seger blev det när vi rullade över mållinjen i Alleghe.
Etapp 7 – härliga utförskörningar
Den näst sista etappen gick till den vackra staden Belluno intill floden Piave. Jag minns snabba utförskörningar där Esther lite oroligt bad mig att slå av lite på farten, jag minns att vi parerade för fritt strövande fjällkor och jag minns tonerna från Bryan Adams Summer of ’69 ur högtalarna från vår teambil. En låt som nu etsat sig fast i mitt minne och för alltid kommer förknippas med Transalp. 71 km och 2700 höjdmeter körde vi denna dag och ja, vann det gjorde vi igen! Nya ledartröjor på!
Etapp 8 – 12 mil och 1800 höjdmeter kvar
Den sista etappen från Belluno till Jesolo vid Adriatiska kusten var en snabb etapp och var för Esther och mig avklarad på 3 timmar och 57 minuter. Banan fortsatte att passera genom naturskön terräng som fortsatte att imponera på mig och så här på sista etappen gick benen av sig självt på något underligt vis. Vi hade sju etapper bakom oss. Vi hade lika många segrar. Nu skulle vi ro hem även den åttonde och sista etappen. Det fanns liksom inget annat. Visst kan ni väl ana känslan när vi passerade mållinjen efter totalt 8 etapper och 30 timmar på sadeln? I ett soligt Jesolo välkomnade oss en jublande storpublik. Vi hade gjort det! Dessutom vann teamchefen Jörg och hans fru tävlingen som mixed team, så det fanns mycket att fira.
Esther och jag skrev historia genom att vinna samtliga etapper i Transalp Challenge – ett av världens tuffaste mountainbikelopp! Jag kommer aldrig att glömma!
Det blev ett långt inlägg denna gång. Tack för att ni orkade läsa! På återseende!
Ps: om nu undrar hur det sedan gick på Europamästerskapen helgen efter, kan jag berätta att det blev en finfin 8:e plats
Här är ett 3,5 minuter långt filmklipp som sammanfattar 2005 års Transalp Challenge:
https://www.youtube.com/watch?v=7iY4UYVPn8g
Och här är ett 26 minuter långt klipp som sammanfattar vad Transalp handlar om:
https://www.youtube.com/watch?v=7NGh-4RUbWI
Och så en kortis (1,11 minuter) med Ghost teamet: https://www.youtube.com/watch?v=OcnXFNzL6bw Team Ghost
