De ville ta vänskapen till en ny nivå genom att göra En Svensk Klassiker. I lördags stod Anna Lundkvist och Sandra Boman på Lidingöloppet med medaljerna runt halsen.
– Det var väldigt skönt, när vi var på väg mot målet och pratade om det började vi nästan gråta av lycka, säger Anna.
Det var strax före Vasaloppsstarten i vintras som Cykla pratade med kompisduon från Värmland förra gången. Då hade de 423 kilometer av skidåkning, cykling, simning och löpning framför sig. Med inspiration från bland annat SVT-profilen Stephan Wilson – ”han har fått oss att tro att det går även om man inte är bäst i alla grenar” – skulle de ta sig an årets stora mål, En Svensk Klassiker.
För drygt en vecka sedan var målet uppnått, efter Lidingöloppets tre mil. Och det var två stolta Värmlandstöser som fick medaljerna om halsarna.
– Vi har varit förberedda på att det skulle vara jobbigt, men tyvärr har vi inte tränat tillräckligt inför loppen. Men även om vi har varit otränade har vi aldrig tänkt på att ge upp, säger Anna och fortsätter.
– Samtidigt har vi lärt oss mycket om oss själva under resan. Jag har exempelvis varit ganska lat tidigare och lätt gett upp när det blir tufft. Men nu har det fungerat jättebra och det var skönt att vi gjorde det tillsammans.
Vad gäller de enskilda loppen så förväntade de sig att Vätternrundan skulle bli tuffast med tanke på den ringa cykelerfarenheten. I efterhand var det Vasaloppet som fick ta det epitetet.
– Vasaloppet var ett väldigt jobbigt lopp. För det första med tanke på att det hade varit så kallt veckan före, och man fick oroa sig några dagar för att fixa varma kläder och liknande. Det var mycket förberedelser in i det sista. Sedan blev det ju inte riktigt så kallt, å andra sidan var föret väldigt kärvt vilket gjorde att vi inte hade särskilt mycket glid, säger Anna.
– Så vi fick kämpa med repen, hann inte pausa och ta den näringen vi behövde. Men även om det tog sin tid, så klarade vi det och efteråt var känslan att vi skulle klara allt.
Vätternrundan följde och med bara 40 mil i benen var målsättningen att bara komma i mål.
– Vi pausade länge – både i depåerna och mellan stoppen. Men det har en viss charm i sig att uppleva dem också, säger Anna.
Efter 17 timmar och 45 minuter hade de tagit sig runt sjön och var åter tillbaka i Motala. Trots de många timmarna på cykelsadeln minns Anna tillbaka på loppet med positiva känslor.
– Ingen av oss är någon cyklist, men att åka på natten när vi cyklade i mörker med bara cykellampan som lyse – det var underbart. Men man behöver nog vänja rumpan lite, säger hon och skrattar.
Vansbro gick sedan av bara farten och i slutet av september avslutades alltså allt med Lidingöloppet. När Anna sammanfattar hela äventyret är det med känslan av att man klarar mer än vad man tror – och det är också det hon vill förmedla till andra som går i tankar om att göra Klassikern.
– Man behöver inte oroa sig så mycket. Jag tycker att man ska våga testa, det löser sig oftast.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Privat
På tjejernas Instagramkonto har det gått det att följa deras Klassikerutmaning. @Varmlandstoserna.
