Vi är många som är bekanta med racerföraren Richard Göransson. Fyra titlar och 41 heatvinster gör honom till mesta vinnaren någonsin i standardvagnsserien STCC.
Cykelentusiasten Göransson är däremot tämligen okänd.
Men även detta med två hjul och kroppen som motor är något han gillar skarpt.
Örebroaren Richard Göransson, 37 år, har varit en tongivande profil inom svensk bilracing i drygt två decennier. Han slog igenom på allvar som framgångsrik förare i Formula Ford på 1990-talet. Men det är framför allt som pålitlig segermaskin i den svenska kungaklassen STCC som den breda sportpubliken har lärt känna honom. Raden av sammanlagda segrar inleddes 2004. Sedan har han tagit tre mästerskapstecken till: 2005, 2008 och 2010. Och i år ska det bli full hand.
– Precis. Jag jobbar stenhårt efter parollen ”först till fem”. Jag och Thed Björk har vunnit STCC fyra gånger vardera och Fredrik Ekblom står på tre slutsegrar. Men ingen har tagit hem serien fem gånger. Det vore kul att skriva in sig i historieböckerna. Jag var först till fyra. Nu vill jag bli först till fem, förklarar Richard målmedvetet.
STCC-kalendern består 2016 av sju deltävlingar. Två är avklarade: Skövde och Mantorp. Richard rattar den här säsongen en Volvo S60 STCC-car och ingår tillsammans med Robert Dahlgren och prins Carl Philip i Volvoteamet Polestar Cyan Racing.
– Detta är mitt första år som fabriksförare för ett svenskt bilmärke. Det är en ny era i karriären som har startat. Det känns väldigt kul, säger han.
Men låt oss lämna Richards ordinarie miljö. Vi växlar bränsleångor, bränt gummi och skönt motormuller mot slingrande mountainbikespår i skog och natur. Även det är en omgivning som närkingen stortrivs i.
– Cyklingen är en del av min träning, men det är lika mycket fritidsintresse egentligen. Jag tycker att det är fantastiskt kul, säger han.
Vad ser du som själva charmen?
– Det är hela naturupplevelsen jag faller för; att få komma ut i skogen, känna lugnet och se det vackra landskapet. Det är fantastiskt fint på de här platserna man sällan hinner vara. Som de allra flesta är jag stadsbo. Antingen är man i staden eller hänger på vägarna i bilen. Och då känns det befriande att bara få komma ut och andas frisk luft.
Svaret antyder att timmarna på cykeln tjänar som en mental paus, att det är ett sätt för Richard att rensa skallen – och det intygar han:
– Man lever ett hektiskt liv som kringflackande racerförare, egen företagare och tvåbarnsfarsa. Då är det rätt gött att komma ut och, höll jag på att säga, vara för sig själv ett slag.
Korrigeringen kommer bums när klyschan, han drar till med, saknar täckning.
– Det är sällan jag är på egen hand när jag är ute och cyklar. Vi är oftast ett gäng som ger oss ut tillsammans.
I umgängeskretsen ingår bland annat en av landets främsta mountainbikecyklister, 35-årige stockholmaren Calle Friberg, ex-proffs och flerfaldig EM- och VM-åkare.
Har du tagit rygg någon gång på Calle i MTB-spåret?
– Jodå … men man ser inte ryggen så länge (skratt). Nej, men allvarligt; Calle har varit lite av coach till mig i min cykling. Vi fick kontakt via en gemensam sponsor. Tack vare det förenades våra vägar. Calles pappa, Kjell Friberg, höll dessutom på med mycket motorsport i yngre dagar. Rally och lite annat. Så det finns ett stort motorintresse hos familjen Friberg.
Richard utvecklar i nästa andetag:
– Jag och Calle har ett utbyte på flera plan. Vi cyklar en del ihop och snackas vid regelbundet. Men då berör vi inte cyklingen så mycket. Vi pratar mer om våra sätt att se på olika tävlingar, om situationer och problem som dyker upp. Tävling som tävling liksom. Oavsett om det är cykel eller bil är det ungefär samma planering, upplägg, strategi och psykologi kring det hela.
Samtidigt pekar Richard på likheterna han upptäckt mellan att ratta sitt cyanblåa fullblod respektive att greppa styret och skaka runt i omväxlande terräng.
– Man måste tänka hela tiden var man placerar cykeln någonstans. Det gäller att lyfta blicken och ha god planering. Vilket är samma grundregler som när man kör racerbil på banan. Hjärnan är i gång oavbrutet, man måste ta snabba beslut.
– Ju mer teknisk terräng man ställs inför, desto roligare tycker jag att det är. Och det är nog för att det påminner så mycket om det jag gör i vanliga fall, gissar han.
Richard har två fullbordade cykelvasor, 2012 och 2013, på meritlistan. Dessvärre krockar dalautmaningen i regel med STCC-kalendern. Tredje starten får därför vänta. Men det kan säkert bli något annat mountainbikelopp i stället. Och det kommer definitivt bli många träningssvängar. STCC-föraren tycker att cyklingen är idealisk i och med att den inbjuder till variation. Han blandar korta och långa pass om vartannat.
– Samtidigt gillar jag att sticka ut och leka, att bara köra för att det är kul. Träningen är mest en bonus. För mig är cykling främst ett intresse. Att komma ut och cykla, upptäcka nya stigar, hopp och backar, det är liksom det roliga, anser han.
Exakt det här finner Richard i Kilsbergen nordväst om Örebro. Området bjuder på 20 mil uppmarkerade mountainbikeleder. Där har Richard sitt andningshål mellan varven på racingbanorna.
Text: Per Gustafsson
Foto: Micke Fransson
Texten är också publicerad i Cykla 3/2016.
