Att cykla gruscykling genom hela Sverige tog på krafterna. Men till slut tog sig fem av sex Škoda Cycling Team-cyklister genom det 225 mil långa äventyret.
– Det var tufft och väldigt slitsamt, men samtidigt också en riktigt häftig upplevelse, säger förre slalomstjärnan Mattias Hargin.
Från att ha cyklat Vätternrundan i nio år bytte Škoda Cycling Team inriktning i år. Den här gången valdes sex cyklister ut, tre duos, för att genomföra Unmapping Sweden och cykla gravel från Kiruna till Smygehuk – en sträcka på 225 mil.
Efter tio dagar nådde fyra av dem målet vid Sveriges sydligaste spets.
– Det var en fantastisk resa och ett minne för livet. Jag hade förberett mig på det värsta och tyckte att det kroppsligt gick bättre än vad jag trodde. Det var jobbigare med allt runt omkring, med mat och boende, säger Andreas Lindh.
Han var ambassadör och cyklade i par med rekryten Marie Rydne.
– Det var annorlunda, tufft, roligt och långt… Både som jag hade förväntat mig och inte. Jag hade sett framför mig att det var en gyllene grusväg som väntade på mig. Jag trodde inte att det skulle vara så kuperat, och att då också cykla på grus var väldigt jobbigt, säger hon.
Fascinerad av den norrländska naturen – trots myggen
Marie Rydne har cyklat genom Sverige tidigare. Men då på asfalt. Den här gången fick hon en helt annan upplevelse.
– Jag har upptäckt att det finns så otroligt många ställen som man inte ens har någon aning om att de existerar. Alla delar av Sverige har sin karaktär, men om jag exkluderar alla mygg måste jag säga att Norrland är svårslaget, säger hon och får medhåll av sin ambassadör:
– Som före detta ishockeyspelare har jag bara varit där under de mörka delarna av året tidigare. Nu fick jag även se såväl solen som renar och det var fantastiskt. Väldigt exotiskt, säger Andreas Lindh.
Det andra paret som tog sig i mål under torsdagen var förre skidstjärnan Mattias Hargin och 23-årige Amir Ansari.
– Jag visste att det skulle bli tufft. Men formen är bra och jag kände faktiskt att jag blev allt starkare ju längre vi kom, säger Amir.
Inte så konstigt kanske då han har blivit en av landets starkaste cyklister sedan han kom till Sverige som flykting från Afghanistan år 2015. Men om cyklingen inte vållade något problem, var det värre med något annat.
– Jag är väldigt känslig mot mygg och det var ganska jobbigt under de första tre dygnen, säger han.
Att få cykla tillsammans två och två genom Sverige var ett koncept han gillade.
– Det kändes bra. Man hade hela tiden någon att prata och planera med. Laget före jaget, säger han.
Cyklister som hoppas att de har inspirerat andra
De har också fått mycket stöttning från sidan. Inte minst från alla som har följt resorna på sociala medier.
– Det har varit kul att se vilket engagemang det här har skapat, vilket har peppat oss längs vägen. Samtidigt hoppas vi att vi har inspirerat andra till att ge sig ut och cykla också, säger Mattias Hargin.
Hur var känslan när ni kom i mål?
– Så klart nöjd över bedriften, att vi klarade det. Samtidigt var vi så pass trötta att det inte var några segerkänslor direkt. Utan mer: ”Jaha, vad gör vi nu då?”. Men om några dagar är jag övertygad om att jag kommer att tycka att det var supermysigt, säger Mattias Hargin.
Marie Rydne fyller i:
– Vi behöver nog få distans på det för att gå in i den här tjoho-känslan, säger hon och skrattar.
En som inte kunde njuta lika mycket i Smygehuk var Maja Melin, som tvingades avbryta drygt halva biten in i utmaningen. Detta på inrådan av en läkare efter att hon hade skadat hälsenorna på bägge fötterna.
– Det var verkligen inget lätt beslut, men det gjorde väldigt ont och var långt kvar. Nu känns det bra, men det var så klart jobbigt när jag fick bryta. Samtidigt är jag glad över att jag fick vara med om ett unikt äventyr, säger hon och pratar redan om revansch:
– Där och då kände jag aldrig mer. Nu känner jag mig mest irriterad och har revanschlusta.
Vill vila från gravel ett tag – efter
Under fredagen fick de övriga också ta emot Majas radarpartner Kajsa Larsson i mål. Då reglerna i Unmapping Sweden säger att man måste gå i mål som par räknades inte hennes tid, men hon fortsatte resan oavsett.
– Helt otroligt, det trodde jag aldrig. Allra minst när Maja var tvungen att bryta, det kändes tungt. Att jag sedan fick stöttning in i mål var fantastiskt, jag har förstått hur mycket otroligt hjälpsamma personer det finns där ute. Nu ska jag vila och inte cykla gravel på ett tag! säger Kajsa Larsson.
Text: Pierre Henriksson
Foto: Škoda Cycling Team
