Elisabet Höglund fastnade för cykling 1968 av en slump.
Ordföranden i cykelklubben där hon bodde utanför Göteborg skulle skapa en damsektion och ville rekrytera Elisabet, som då var en duktig skidåkare.
Elisabets reaktion blev ”ja, varför inte”.
– Jag övertog en Monark av en kille i klubben och vann min första tävling året därpå. Där och då var det avgjort. Detta ville jag fortsätta med!
Genom åren har många sett eller hört talas om Elisabet Höglund. På hennes cv finns bland annat 25 år som journalist på Sveriges Television, utrikeskorrespondent, konstnär, författare och vinnare av På spåret – två gånger.
Bland annat.
Här finns också SM-guld i cykling, sju år i det svenska cykellandslaget, deltagande på två VM samt utmärkelsen ”Stor grabb” av cykelförbundet.
– Det finns en livslång kärlekshistoria mellan mig och mina racercyklar, säger Elisabet.
Hon beskriver sin karriär som elitcyklist som ”kort men intensiv och bra nationellt sett”. Efter debuten i slutet av 1960-talet värvades hon till Boråsklubben IK Ymer med både cykling och skidor på tränings- och tävlingsschemat.
Samtidigt hade hon börjat sin journalistkarriär med arbete på Västgöta-Demokraten i Borås och pengar behövdes. Från klubbens sida satsades inget på de kvinnliga cyklisterna
– Jag var tvungen att arbeta heltid för att ha råd med cyklandet. Det blev träning både före och efter arbetet med en ficklampa på styret för att se vägen.
– På den tiden var cykling en manlig sport. Jag minns att folk vände sig om i bilarna och stirrade när de körde om mig. En kvinna på en cykel som har en ram? Är det ett UFO? Det var väldigt roligt då, men det är verkligen tur att tiden inte står till.
Då arbetade Elisabet som kommunreporter och ledarskribent på tidningen och deltog på cykeltävlingar på helgerna. Hennes cykelsatsning sågs dock inte med blida ögon hos arbetsgivaren som ville att hon skulle ägna sig fullt ut åt sin yrkeskarriär. Efter sju intensiva år som både elitcyklist och reporter ställdes hon inför ett ultimatum.
– Så jag slutade med cyklingen och satsade fullt ut på journalistiken, men jag vill inte ha den tiden ogjord. Jag hade ständiga fajter med gubbarna, men jag ser det som att jag gjorde samhällsnytta genom att säga ifrån. Åren utvecklade mig som person och var bra för självförtroendet och min personliga utveckling.
– Jag erbjöds till och med rollen som chefredaktör på tidningen några år innan jag slutade, men ordförande i journalistklubben blev rasande över att de anställde en så ung chef. I stället anställdes Ebbe Carlsson, han var 29 år och jag 31… Men jag fick min revansch när jag slog Ebbe med tre minuter i Mediamästerskapen på skidor – båda tävlandes i herrklassen.
Efter åren på Västgöta-Demokraten gick flyttlasset till Stockholm där tre år vardera på LO, som pressombudsman, och reporter på Veckans Affärer väntade. Därefter, blev jobbadressen Oxenstiernsgatan 34 och Sveriges Television. Här blev hon kvar i 25 år.
– Om jag fick leva om mitt liv, så skulle jag bli journalist igen. Men nu i efterhand skulle jag hellre satsa på utrikesjournalistik än inrikes. Jag var korre i såväl Europa som USA och Mellanöstern och det var spännande.
Trots att Elisabet lade cykelkarriären på hyllan har hennes kärlek till sporten levt kvar i full kraft. Cykling är hennes livs stora passion och så har det varit sedan hon ”rekryterades” till cykelklubben i slutet av 1960-talet.
Och det var tack vare rehabträning på cykel, och en rejäl dos vilja, som hon kom tillbaka efter att ha drabbats av cancer på bukspottskörteln 2011.
– Tumören var nästan 20 cm lång och 9 cm bred. Den var elakartad men ingen typisk bukspottkörtelcancer som har 100 procent dödlighet utan en ”snällare” variant. Jag låg sängliggande i mer än fyra månader och på tre månader försvann alla mina muskler som jag hade byggt upp under hela mitt liv. Jag var så mager och undernärd att jag bara kunde vara uppe i högst 15 minuter om dagen.
Senare på hösten samma år kröntes eländet med att man av en slump upptäckte att Elisabet även hade cancer i sköldkörteln som opererades bort. Då ska det nämnas att i samband med operationerna på sommaren togs nästa alla organ i buken bort; hela bukspottkörteln, mjälten, gallblåsan, gallgångarna, halva magsäcken, 34 cm av tjocktarmen och alla lymfkörtlar i buken.
– Det var inga goda förutsättningar för att starta rehabträning på cykel när bara halva kroppen fanns kvar, men konstigt nog lyckades jag överleva. Och detta tack vare mitt jäklaranamma, min starka överlevnadsdrift och mitt beslut att cancern inte skulle besegra mig. Det var jag som skulle besegra den. Jag hade bestämt mig för att komma tillbaka – och det gjorde jag, men inte utan hårt arbete.
Nu ser Elisabet fram mot våren när såväl racern som MTB:n ska plockas fram. Det rullande schemat är två dagar med cykling och sedan vilodag.
Och någon elcykel blir det inte tal om.
– Att cykla är skonsamt för leder, muskulatur och bygger kondition. Samtidigt som du får njuta av naturen, lyssna på fågelsång och känna doften av nyslaget hö.
– Men elcykel är inget för mig, det är fusk. Jag vill arbeta med kroppen och använda mig av min naturliga motor.
Vad har varit din drivkraft genom åren – både idrotts- och arbetsmässigt?
– Enkelt sagt är det tre saker från min barn- och ungdom. Det första var revansch mot alla de som mobbade den överviktiga tjejen i skolan. Ni knäckte mig då, men se vad jag klarade av. Det andra var pressen från min mamma att bli något när jag är vuxen. Och det tredje var att visa alla att jag kunde trots att jag är kvinna. Som kvinna var man inte särskilt välsedd på den tiden, så den punkten var det viktigaste.
Slutligen, har du cyklat Vätternrundan någon gång?
– Nej, nej, det är alldeles för långt. Drygt 30 mil på cykel är en omänsklig prestation. Trots att cykling är min gren, så har jag aldrig haft en tanke på att genomföra loppet. Men jag beundrar verkligen de som har gjort och gör det!
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat
