Tanken hade legat och gnagt i bakhuvudet. I samband med sin 30-årsdag bestämde han sig. Han skulle korsa Europa på cykel.
Det blev till slut 700 mil – från Nordkap i norr till Tarifa längst ner i södra Spanien.
– Mycket i livet händer inte om man inte tar tag i det på egen hand, säger cykeläventyraren Adam Gavin.
Från snö och kyla i Nordnorge till stekande hetta i södra Europa. Under 62 dagar på cykelsadeln hann Adam både ifrågasätta sitt beslut och uppleva ögonblick som han aldrig kommer att glömma.
– Jag har fått frågan ”varför” flera gånger, men jag kan inte koka ner det till en enskild orsak. Jag tror bara att många kan relatera till att man har gått och tänkt på något länge, men aldrig riktigt fått tummen ur. Till slut måste man bara göra det eller riskera att ångra sig för alltid.
Efter lång planering, mycket förberedelser och timmar framför Google och YouTube var Adam var till slut på väg till Nordkap i Norge. Och detta är en person som själv inte identifierar sig själv som en cyklist…
– Jag började cykla lite mer på allvar 2021 och köpte en begagnad cykel i samband med ett triathlon. Jag har bott fyra år i Schweiz, där cykling är stort, så jag har gjort några vändor runt Genévesjön, men bara under sommarsäsongerna.
Tuff start direkt för motivationen
Den 23 maj tog han sina första tramptag söderut och redan efter några dagar sattes viljan på prov.
– Det fanns stunder, framför allt i början, när jag kände att ”nej, nu struntar jag i det”. Det var kallt, extremt blåsigt, öde, snöigt… allt var genomblött. Och detta var redan dag tre, så det blev en tuff start, säger Martin och skrattar.
– Då var det svårt att förstå att jag gjorde detta frivilligt. Å andra sidan tänkte jag samma sak under värmeböljan i Frankrike några veckor senare; ”varför gör jag det här?”
Under större delen av resan bodde Adam i tält där dagarna blev en slags rullande vardag som kretsade kring att cykla, äta och hitta en plats att övernatta på.
– Genom Skandinavien hade jag ett jämnt tempo med upp mot 13–15 mil om dagen. Längre söderut i Europa krävdes mer planering för att hitta campingplatser.
– Min flickvän Irene mötte upp i Göteborg och vi cyklade tillsammans till Paris. Då blev det varannan natt på något enklare hotell eftersom vi knappt fick plats båda två i tältet.
Just dagarna mellan Göteborg och den franska huvudstaden gav resan en annan dimension, menar Adam. Dels för att de hade fått uppleva en del av äventyret tillsammans, dels för att det var när de parkerade cyklarna framför Eiffeltornet som det verkligen sjönk in vad han höll på med.
– Detta var vår sista dag tillsammans, så det kändes vemodigt samtidigt som det kändes som en triumf att vi hade tagit oss till Paris för egen maskin. Där och då fick jag en tydligare målbild av hela äventyret.
Boostade sig själv med något att se fram emot, oftast mat
Adam fortsatte ensam söderut genom ett Europa i stekande sol. Om det var kallt i Norge tvingades han nu i stället att ta sig framåt i en värmebölja. Och precis som under de första dagarna gick motivationen upp och ner, som vägarna och landskapen.
– Ena dagen kunde jag känna att naturen inte skulle få besegra mig, nästa dag kunde jag njuta av de vackra landskapen. Under de tuffare etapperna boostade mig själv med något att se fram emot, oftast matrelaterat, och rätterna varierade lika mycket som naturen runtom mig.
Finns det någon del av resan som du verkligen kände att den gav något extra?
– Jag cyklade drygt 850 km genom norra Spaniens kust och vågiga landskap. Det var otroligt att följa den uråldriga vandrings- och pilgrimsleden som tusentals människor tar sig an varje i år. Maten var otrolig, utsikterna magnifika och glädjenivåerna höga. Under hela sträckan hade jag ett pilgrimspass som jag stämplade på restauranger, hostel, och kyrkor längs vägen för att till slut få ett intyg på att jag klarat hela sträckan.
– Om det är någon enstaka sektion jag skulle rekommendera folk att göra så är det den här.
Med ett snitt på runt elva mil om dagen närmade sig Adam slutmålet. Han hade hållit sig frisk under hela resan, men nu började kroppen säga ifrån med trötthet och feberkänsla.
– Med bara drygt en mil kvar stannade jag vid ett café för att köpa vatten och vila. En spanjor erbjöd mig att slå mig ner bredvid honom i skuggan och vi började prata om min resa. Mannen, som hette Enrique Balsera, visade sig vara Spaniens mest kände pilgrim. Tillsammans med sin åsna och en vagn hade han vandrat genom Europa i tio år.
– Det kändes symboliskt att det var just denne man som var den siste som jag pratade med innan jag nådde Tarifa. Och jodå, åsnan stod i skuggan bakom cafét.
Gärna fortsatt äventyr – men kortare
Hur kändes det när du äntligen kom fram?
– Min flickvän väntade på mig vid mållinjen och det var starkt att rulla ut på piren i Tarifa, men jag kände mer lättnad än extas. Jag var enormt trött och ville bara ställa ifrån mig cykeln.
Har resan förändrat dig på något sätt?
– Inställningen och förhållandet till att ta mig an större utmaningar och hur jag värdesätter min tid. Man har inte så mycket tid, samtidigt som den går väldigt fort. Därför känner jag mig extremt priviligierad och tacksam över att ha gjort detta.
Och vad händer nu? Gav äventyret mersmak?
Just nu står cykeln nedpackad i en kartong och jag ser fram emot ett lite lugnare liv, i alla fall det kommande året. Men det ska bli kul att plocka fram den igen efter flytt hem till Sverige och starten av ett eget företag.
– Det kanske blir en annan resa, man ska inte säga inte, men det blir svårt att sätta mål efter den här resan. Jag vill fortsatt ha lite mer äventyr och upptäckande i vardagen, men då på lite kortare resor. Vad det än blir så har jag en större tro självförtroende i att jag kommer att lösa det.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat
