Anders Olsson fyllde 90 år i maj och är nu den äldste som någonsin kört Vätternrundan. Andra helgen i juni genomförde han sin 37:e runda.
– De 37 loppen är i rak svit. Inga bröllop eller begravningar som krockat. Några gånger har jag däremot varit väldigt sen till Motala. Men jag har alltid lyckats att få ut startbeviset, säger Anders.
För Anders är cyklingen, och framför allt loppet runt Vättern, inte bara ett årligt mål. Utan också en årlig ”hälsokontroll”.
– Jag har ett stående skämt med min husläkare. Vid den årliga kontrollen är den första frågan ”Hur gick det på Vätternrundan i år?”. ”Bra” svara jag. ”Då behöver inga prover tas”, svarar läkaren.
– Mycket har inte med ålder att göra. Det sämsta, enligt mig, är att sätta sig i gungstolen, rulla tummarna och tycka synd om sig själv.
För Anders är det inte bara kroppen som ”kollas upp” när han är ute och cyklar. Att naturen mår bra är minst lika viktigt.
– Nyckeln till att jag kommer tillbaka är att jag är en naturmänniska. Jag njuter av att vara ute och följa årets skiftningar. Den här årstiden är den allra vackraste. Med stora fält fyllda av blommande vallmo och blåklint.
– Några av de första rundorna jag körde hörde vi kornknarren vid Kaxholmen. Längs Vätternstranden hörde vid nattskärra. Och mängder av näktergalar som sjöng. Jag vill gärna kolla upp att naturen fortfarande lever och mår bra.
Vad kommer du att svara husläkaren i år?
– Samma svar som alltid, säger Anders.
Vid målet i Motala möttes Anders av sin fru och tre barnbarn.
– Vår gimmick är att vi siktar in oss på år 2038, för då har mitt första barnbarnsbarn åldern inne för att cykla Vätternrundan. Så jag får se till att hålla mig i form…
– Jag kommer att hålla på så länge som jag känner att jag har lust och nyfikenhet kvar.
Text: Ebba Envall
Foto: Vätternrundan
