I somras gav sig Fredrik Tillberg ut på en tur han sent kommer att glömma.
Uppdraget: att på en vecka cykla tvärs igenom Sverige och hitta de bästa berättelserna från den svenska fotbollsmyllan.
Resultatet: mängder av historier, ett hyllat reportage i Sveriges största fotbollsmagasin och ett nyfunnet intresse.
Tankarna förs till Sällskapsresan. Men det är inte Lasse Åberg som pryder omslaget av det senaste numret av fotbollsmagasinet Offside. I stället är det journalisten Fredrik Tillberg som ståtar med hatt, solbrillor, klassisk Hawaii-skjorta, vita shorts – och en gammal hoj.
Som tur var hittade Fredrik en annan cykel till numrets omslagsreportage Cykelsparken, när han gav sig ut för att leta bra skrönor från idrottsplatser runt om i Sommarsverige. På en vecka, varken mer eller mindre, skulle han cykla från Göteborg till den lilla orten Västerljung i Trosa kommun. Vid målet fanns huvudpersonen i den historia som stack ut mest när de hade rekat bland alla inkomna reportagetips – Viktor Andersson.
– Vi bestämde idén dagen innan semestern. Så då var det bara att ge sig ut och leta efter en rejäl cykel. Ska man göra det, ska man göra det ordentligt, säger Fredrik Tillberg.
Därmed startade jakten på det perfekta resesällskapet. Fredrik Tillberg plöjde forumtrådar och besökte ett antal cykelbutiker innan han till slut hittade rätt. Den inköpta gravelbiken kompletterades dessutom med sex kartor, tre cykelväskor, två vattenflaskor, en cykeljacka, fyra proteinbarer, en Mips-hjälm, punkteringskit… och kanske det viktigaste av allt när det handlar om långfärdscykling – ett par cykelbyxor med pad.
– I början tänkte jag att det skulle räcka med en stabil cykel för 3 000–4 000 kronor, till slut blev det nog det femdubbla. Det var ändå inte den dyraste varianten, men väldigt bekväm och jag blev väldigt nöjd. Den räckte gott och väl för mig som nybörjare på det här med långfärdscykling.
Belöningen kom så småningom
Därefter var det bara att börja rulla. Även om de första dagarna av resan mest handlade om just Fredrik själv på cykeln. Idrottsplatserna i Sätila, Hyssna och Viskafors stod tomma och guldkornen lyste med sin frånvaro.
– Kanske inte så konstigt i och med att jag cyklade mest under dagtid, då det inte är några lag som tränar. Men känslan var att det var mer öde än jag hade hoppats på.
– Jag ägnade därför den mesta av tiden ensam på cykeln vid en vägren. Men jag har inga problem med att bara vara inne i mina egna tankar, så just den biten – att tugga mil på egen hand – kändes aldrig jobbigt. Efter några mil började jag lära känna cykeln och kom in i tänket hur jag skulle trampa… Det vill säga variation av tempo, vad mina ben klarade av samt att jag, som var van vid min risiga gamla stadshoj och tvingats streta upp för minsta lutning, njöt av hur lätt det kändes att cykla – både uppför, nedför och på nollprocentig väg.
Efter ett par dagar kom belöningen och berättelserna började dyka upp. I Sparsör fick han höra om hur Elfsborgs meriterade klubbchef Stefan Andreasson avslutade sin karriär med en vansinnestackling som gav ett rött kort. På Slottsvallen i Södra Ving berättade Lennart Johansson om profilerna ”Ulf den förskräcklige”, supertalangen Hasse Gustafsson och inte minst när han själv som spelare kastade en boll på 70-årige ”Långe-Gösta” som stod i publiken. Nästa stopp ägde rum i Hällstads IF – Sveriges näst sämsta lag genom tiderna.
– Det roligaste med allt var så klart att dyka ner i klubbarna och alla härliga personer. Även om jag hade hoppats på att träffa ännu fler. Jag tycker att det är ganska skönt att vara själv, men efter tag blev jag mer beroende av att träffa folk och snacka av mig. Så det blev ett problem att jag ville stanna länge och bita mig kvar på ett och samma ställe i flera dagar. Det gnagde ofta lite i mig att behöva ge mig i väg, men jag hade ändå tidsschemat att hålla mig till, säger Fredrik.
”Blir ett nej från min sida”
Tidsschemat ja. Precis en vecka efter starten skulle han ju möta upp Viktor i Västerljung och äntligen få höra historien om ”den lite småtjocke” fotbollsspelaren som inför en B-lagsmatch lovade att han skulle lägga av när han hade gjort sitt första mål – som skulle vara från halvplan. Och visst gjorde han det… I alla fall enligt legenden.
För någon intervju med huvudpersonen blev det aldrig. Strax efter Lotorp, med drygt tio mil kvar, skickade Viktor ett sms där han berättade att han inte var särskilt intresserad av att träffas för en intervju. Trots vädjande kom den definitiva nådastöten kom när Fredrik äntligen nådde målet – Västerljungs hemmaplan: ”Det blir ett nej från min sida.”
– Det är klart att det var tungt att han inte vill ställa upp på en intervju. Inte minst med tanke på att det var det som hela reportaget gick ut på från början. Samtidigt var jag förberedd på att få ett negativt besked, efter att han inte hade svarat på mina sms under resans gång. Jag vet fortfarande inte varför han inte ville vara med…
Sug efter Vätternrundan
Timmarna och milen på cykelsadeln var dock inte förgäves. Med sig fick Fredrik Tillberg ett hyllat reportage, mängder av historier … och inte minst ett nyfunnet intresse för att cykla.
– Jag kommer definitivt att cykla långt igen. Så kul tyckte jag ändå att det var. När jag kom hem var det visserligen skönt att bara ligga i soffan. Men ett par dagar senare visste benen inte riktigt vad de höll på med, de ville ut och trampa igen.
Och när han cyklade längs Vätterns västra sida kom också tankarna på att genomföra Vätternrundan.
– Det kanske vore något att satsa på. Jag tänkte ändå tanken när jag såg skyltarna längs vägen…
Text: Pierre Henriksson
Foto: Fredrik Tillberg
Läs hela reportaget Cykelsparken här.
