Johan och Beatrice är verkligen inbitna cykelfantaster. Även när paret gifte sig kom favoritsporten med på ett hörn. På bröllopsdagen bestämde Skaraparet sitt nya efternamn.
Det blev Cykel. Ja, eller Sykell som de valt som stavning.
Efternamnen Andersson och Ambertsson blev ett minne blott när paret äktade varandra under bar himmel på Kinnekulle i juli månad för snart två år sedan. Men associationen till deras dagliga sysselsättning på två hjul gick inte att bums skriva ner på vigselbeviset.
Först några månader efter löftesutbytet – på den sommarfagra västgötaplatån – var byråkratin avklarad och namnet Sykell infört i folkbokföringen och färdigt att tas i bruk.
Initiativet togs av Beatrice eller Bea som hon oftast kallas. På bröllopsdagen till och med. På den uppspelta tjejfrukosten för att vara exakt
– Någon hade en kompis som var med barn och som kallade krabaten i magen för ”Hajen”. Utifrån det började vi spåna på olika namn. Hojen blev Hojén som i sin tur byttes mot Cyklén. När förslagen haglat ett tag var vi framme vid Sykell. Det lät bra tyckte jag och jag gillade stavningen. Då blev det inte för likt cykel, förklarar Bea.
Johan var under tiden ovetande om Beas och väninnornas namnkarusell. Han ställdes praktiskt taget inför fullbordat faktum.
– Ja, haha, lite så var det faktiskt, medger Johan och söker en bekräftande blick hos kärestan som är frisör till yrket:
– Du fixade håret på mig på bröllopsdagen och då sa du: Jag har kommit på vad vi ska heta – det blir Sykell!
Samtycket från brudgummens sida betydde att saken i praktiken var klar. Men det krävdes även en utdragen pappersexercis. Patent- och registreringsverket var tvunget att godkänna namnet. I november samma år var det formella löst. Johan och Beatrice blev Sveriges första och hittills enda herr och fru Cykel…förlåt, Sykell.
Att det väckt uppståndelse är ofrånkomligt. Det har blivit flera tidningsreportage inte minst.
Men i övrigt?
– Vet inte om vi fått så jättemycket reaktioner, men visst. Det kommenteras ibland. Våra kompisar tycker det är roligt att vi ändå valde det här namnet, säger Bea.
– Det speglar ju bådas intresse, inskjuter Johan.
Så är det nämligen. Det är två äkta cykelfanatiker vi träffar i deras lägenhet i Skara. Johan skaffade sin första mountainbike 1994. Satsningen stegrades och kulminerade under ett par år i Kvänums tävlingsfärger. Fast sedan tvärdog intresset efter 2005 års säsong.
– Jag lessnade helt enkelt, konstaterar han kort.
Föga anade Johan att han något år senare skulle sitta på sadeln igen och att han skulle få följe av en nybliven flickvän. 2007 var Amor i farten. Johan och Bea möttes på en förfest anordnad av några cykelbekanta. Pilarna visste var de tog. Bådas hjärtan sattes i brand. Och ur denna ljuva musik väcktes dessutom ett gemensamt cykelintresse. Saken var den att Bea hade långtråkigt medan Johan var ute och tränade. ”Hur länge ska han vara borta?” suckade hon ofta. Så en vacker dag fick hon testa en racer och göra Johan sällskap på vägarna runt tranparadiset Hornborgasjön. Efter det var Bea också fast.
Johan är numera landsvägsåkare. Han tävlar för Tre Bergs CK. Han gillar lagkonceptet. Det där att hjälpas åt under ett lopp, att dra fördel av varandra och lotsa fram den i laget som har bäst segerchans för dagen. En spurtspecialist till exempel.
– Men då snackar vi inte om mig personligen. Jag är ingen spurtare. Mer en bergsget och hjälpryttare i så fall, ler Johan.
Bea ska köra MTB-loppet Billingeracet i Skövde senare i år. Efter tre raka Vätternrundor som SubXX-åkare – och en fullbordad klassiker förra året – blir det ett år när egna frisörsalongen måste prioriteras i och med att kollegan ska vara mammaledig.
– Senaste Vätternrundan var verkligen en rolig upplevelse. Jag åkte i Sub XX 9-grupp. Vi startade 13.08, hade hyggligt fria vägar, egna depåer och tre ledare som höll koll. Några hade lite problem innan Jönköping, men sedan höll vi ihop gruppen resten av loppet. Det var mycket pepp och snack. Vi kom i mål på 8.53, förklarar Bea stolt.
Johan har fullbordat Vätternrundan tre gånger. År 2000 gick det fort. Han satte tiden 8.05. Annat var det första gången 1997.
– Jag och tre kompisar bestämde oss för att åka. Vi hade hört att man skulle dricka mycket under loppet. Det gjorde vi. I överkant. Vi tvingades stanna och kissa mellan varenda depå. Och vi var hur trötta som helst eftersom vi åkte hela natten. Ena kompisen somnade och satte ansiktet rakt i en portion lasagne. Det tog 16 timmar att komma i mål.
Den valpiga debuten låter som en mardröm, men har med tiden blivit en skön story. Cykellivet har bjudit på många roliga stunder. Sykellivet rullar vidare i samma stil.
Text och foto: Per Gustafsson
Johan Sykell
Ålder: 40.
Född: Skara.
Yrke: Byggnadsplåtslagare.
Intressen förutom cykling: Lyssna på musik, utförsåkning.
Bea Sykell
Ålder: 29.
Född: Eggby.
Yrke: Frisör.
Intressen förutom cykling: Matlagning, resor.
